Skön egokick trots allt

Jag antar att jag måste inleda den här krönikan med några ord om årets WSOP. Det är väl inte mer än rimligt med tanke på hur mycket jag pratade om turneringen innan den började.

Ja, vad skall man säga. Det var inte min turnering helt enkelt, kul men inte direkt lönsamt. Å andra sidan är det väl ingen tvekan om vem som var turnerings kung. Jamie Gold hade sånt flyt i sitt spel att ingen var i närheten av att stoppa honom. Jag vet hur den känslan känns – och det är bara att gratulera Jamie, dels till segern, dels till att han fått känna på den största rush en pokerspelare kan få. Jag kan fortfarande få rysningar när jag tänker tillbaks på just den stunden för tre år sedan när jag insåg att det var klart och att jag hade vunnit.

Las Vegas är bisarrt

Annars var Las Vegas en alldeles ovanligt speciell upplevelse för just för mig. Vegas är alltid speciellt, men i år var det mer bisarrt än någonsin.

Tänk dig själv, du rör dig hela tiden i en miljö där nästan alla känner igen dig, flera vill hälsa och snacka, dessutom har många en tydlig helt egen bild av vem du är och om du är bra eller dålig på det du gör. Det räcker för att vem som helst skall känna sig ganska påpassad...

Vill inte ha något ogjort

Lägg dessutom till en rejält påkostad annonskampanj med ditt namn och ansikte som en extra krydda så förstår du att det börjar kännas riktigt overkligt. Tillsammans med min sponsor har jag nämligen initierat en stor online-turnering, Moneymaker Millionaire, och de har inte sparat på krutet. Tröjor, affischer och en massa andra prylar – och dessutom nu TV-reklam. Självklart är alltihop jättekul, men samtidigt är det också en omtumlande upplevelse för en gammal bokförare. Misstolka inte det här som gnäll – jag skulle inte vilja ha en enda del ogjort, det känns bra för egot. Det är egentligen en enda sak jag skulle vilja ändra på: min placering i årets Main Event.

Chris Moneymaker (poker@aftonbladet.se)