”Startskottet för en grönvit storhetstid”
Publicerad 2015-03-14
Stefan Holm: Saknar motstycke inom svensk bandy
Västerås besegrade Sandviken med 6-4 i SM-finalen.
Förmodligen var det så mycket mer än en bandymatch vi fick se i Tele2 Arena.
Jag misstänker att det var startskottet för en ny grönvit storhetstid.
Före finalen skrinnade Magnus Joneby bort till VSK-fansen och påminde om att Västerås har 18 SM-titlar. Sedan sa han, utan darrning, att nummer 19 ska firas hela natten.
När jag ett par timmar senare tittar ut över planen ser jag världens stoltaste lagkapten krama om Jonas Nilsson, Andreas Bergwall, Johan Esplund och de andra guldhjältarna.
VSK fick sin revansch för 4-5-förlusten i fjol och vann årets titelmatch med 6-4. Det var väldigt, väldigt rättvis även om det blev spännande på slutet.
Sandviken spelar med en otroligt tyngd, men Västerås är ännu tyngre, visade bättre skärpa i avsluten och har världens bäste målvakt i Andreas Bergwall. 40-åringen inledde matchen med en benparad, klistrade sedan ett skott från Patrik Nilsson och fann ingen anledning till att sluta storspela.
Hade inte gått utan Esplund
Jonas Nilsson, som även avgjorde 2009 års final, gjorde tre av målen i finalen och kommer att pryda löpsedlar och förstasidor i morgondagens tidningar, men jag tror inte att Västerås hade blivit svenska mästare utan Johan Esplund. Hans passning till Mikael Olssons 2-0-mål var en delikatess och soloprestationen vid det underkända 3-0-målet är så avancerad att det hamnar utanför instruktionsböckerna.
Alla lagmaskiner behöver en lirare, någon som varierar tempot, bryter mot regler och tyngdlagen och hittar passningsvägar som egentligen inte finns. Magnus Muhrén visade det i fjolårets final och i mina ögon var Esplund bäst på planen i årets titelmatch.
Sandviken har dominerat bandyn de senaste åren och spelade sin femte raka SM-final. Nu är det Västerås som regerar, och jag har en känsla av att det kommer att dröja innan klubben lämnar ifrån sig kungakronan.
Förutsättningarna finns, för även vid sidan av spelartruppen finns det många guldhjältar i Västerås. En sådan här dag är det svårt att inte ägna Micke Campese, den lille store föreningsledaren, en tanke. Han spelade fotboll och innebandy men förälskade sig i bandyn under sina tio år i Sandviken, av alla ställen på den här jorden.
Sommaren 2008 anställdes han som VSK:s klubbchef och han avslutade sin första säsong i föreningen med att se spelarna kyssa SM-pokalen på Studenternas IP. Västerås bröt Edsbyns dominans och blev svenska mästare för första gången på åtta år, men det var en titel som kostade mer än den smakade.
Saknar motstycke inom svensk bandy
VSK hade stora ekonomiska problem och fortsatte att redovisa röda siffror, men under Campeses ledning har klubben sanerat ekonomin och på nytt blivit ett av stadens absolut starkaste varumärken. Parallellt med det har han byggt upp en trupp och organisation som, vågar jag påstå, saknar motstycke inom svensk bandy.
En klubb som har en så bred och stark trupp att Tobias Holmberg inleder en SM-final på bänken ska bli svenska mästare. Så är det bara.
I laget runt laget finns dessutom så mycket kompetens och kärlek till klubbmärket och bandysporten att det borde sippra ut över hela Västmanland. Tränaren Michael Carlsson spelade för VSK under 18 säsonger och till sin hjälp har han två andra trotjänare, Oskar Robertson och den förre lagkaptenen Ted Andersson. Per Fosshaug fungerar som teknisk rådgivare, Stefan ”Lillis” Jonsson slipar diamanter i U20-laget och Andreas Westman, som blivit svensk mästare som både spelare och tränare, finns att tillgå på marknadsavdelningen.
Jag tänker också på kanslichefen Torbjörn Engström. Om livet varit rättvist hade han fått se sin son Victor på isen i Tele2 Arena, men sommaren 2013 tog cancern hans liv.
VSK kommer aldrig att glömma Victor Engström och det blev uppenbart under finalen. Bland banderollerna framför VSK-fansen hade någon hängt upp en stor bild på spelaren som bara blev 24 år.
Han ler på den där bilden och jag hoppas att han gör samma sak i sin grönvita himmel.
Årets final avgjordes i vansinnestempo och det var uppenbart att båda lagen, direkt från avslag, gick för guld. Enda gången åskådarna buade var när publiksiffran presenterades.
15 877 personer tittade på. För en SM-final är det den sämsta publiksiffran sedan 1995, då 12 088 såg Boltic besegra Vetlanda på Studenternas IP i Uppsala.