Lars Nylin: Landis och Gatlin – saftiga örfilar mot oss som är naiva drömmare

Ge upp allting eller fortsätta vara en drömmare?

Jag väljer det sistnämnda och tänker fascineras av vem som är världens snabbaste sprinter och cyklist även efter veckans dopningsskandaler.

Den är en av de starkaste scenerna i all sport. En ensam cyklist som mot slutskedet av Tour de France ger iväg i en på papperet dåraktig match mot sig själv, mot de pardonlösa bergen, och inte minst mot den galopperande klockan. Och lyckas.

Amerikanen Floyd Landis gjorde ett sådant fascinerande vansinnesryck på den 17:e etappen av årets Tour de France. På 120 kilometer tog Landis in sex av de sju minuter han låg efter mannen i ledartröjan, spanjoren Oscar Pereiro Sio.

Under den följande etappen kapade Landis även resten av försprånget och han kunde på Champs Elysée i Paris utöka USA:s segerrad i det mest prestigefyllda av etapplopp till mäktiga åtta år.

Hans gamle arbetsgivare Lance Armstrong hade vunnit de sju dessförinnan. Att dennes trogne hjälpryttare Landis nu fick vinna - och på detta mirakulösa sätt efter punkteringar och elände - var ett av skälen till att åtskilliga av oss i det ögonblicket förträngde den egentligen ganska självklara frågan:

Var detta underverk möjligt utan att Floyd Landis tagit till otillåtna medel. Utan att han dopat sig, och därtill dopat sig ganska rejält?

Svaret på frågan blev ännu en saftig örfil mot alla oss som fortfarande är naiva nog att förföras av en lysande prestation i en idrott som ni mer cyniska för länge sedan har gett upp.

"Nere i toaletten"

"Cykelsporten har spolat ner sig i toaletten", kommenterade efter Landis-beskedet Dick Pound, bas för den internationella antidopningsyrån Wada.

Troligen är det också där man bör låta sporten skvalpa tillsammans med bodybuilding och andra mindre nogräknade vänner. Vi talar trots allt om en idrott där misstänkta aktiva på sistone skyllt på sjuka svärmödrar och krassliga hundar när de påträffats med misstänkta lager testosteron i bagageluckan. 

Men samtidigt tillåter jag mig att fortfarande djupt fascineras av något så pass rudimentärt som vem som är världens snabbaste på cykel. Eller vem som är detsamma utan hjälp av fordon, vem som är världens snabbaste sprinter?

Så är vi framme vid veckans andra iskalla örfil. Sprintern Justin Gatlin avslöjades redan i april efter en tävling i Kansas City med att ha otillåtna mängder testosteron i kroppen. I helgen blev testresultatet offentligt.

Det är därför som Gatlin under säsongen noggrant undvikit alla utmaningar från Asafa Powell. Det officiella skälet, en benskada, är något som Gatlin kokat ihop med sin tränare och häxdoktor Trevor Graham alltmedan "Gatlin gråtit floder av frustration" (som en bekant till Gatlin sa till engelska BBC).  

Eftersom Gatlin stängdes av redan 2001, den gången för att han stoppat i sig amfetamin vid en juniortävling, behövde man knappast vara kärnfysiker för att misstänka Gatlin som en potentiell fifflare. I synnerhet i ljuset av att USA är dagens DDR med en annan etik i dopningsfrågan är majoriteten av friidrottsvärlden. 

Får bita ihop ett tag till

Men så har vi det där med fascinationen att få uppleva världens snabbaste man. Så länge inte någon är fälld, "innocent until proven guilty", och allt vad som säger i Gatlins hemland.

Då får man kanske ännu en tid bita ihop och ha stoiskt överseende stå ut med fuskande löst folk som Gatlin, ja med kanske sju löpare av åtta i höstens GP-final på 100 meter.

Men viktigare för framtiden är åsikterna hos dem som indirekt håller dopningsmaskineriet väloljat, sponsorerna.

Där börjar tålamodet äntligen tryta.

Landis stall Phonek har redan meddelat att de nu hoppar av proffscyklingen. På det tyska tv-bolaget ZDF, en av de stora aktörerna kring Tour de France, säger talesmannen Nikolas Brender:

"Vi har skrivit avtal om att sända ett sportevenemang. Inte en medicinmässa".

Rätt gissat. ZDF hoppar också av. Gissningsvis påskyndat att den tyske cykelkungen Jan Ullrich är avstängd sedan han i våras fastnat i den spanska antidopningsaktionen "Operación Puerto".

Bara ego-dopning

Några motsvarande beslut i friidrottssammanhanget finns inte. Där är heller inte hela sporten besudlad på samma sätt och motelden mot dopningssjukan är mycket effektivare efter de förlorade åren under 1970- och 80-talen.

Men det är ingen hemlighet att skofabrikanter och annan sportkonfektion i dag hellre satsar på fotbollsstjärnor. Riskfaktorn anses mindre där.

Att några fotbollsstjärnor ändå åkt dit - oftast har det handlat om nandrolon - anses som smärre skönhetsfläckar i en idrott där de flesta stjärnor lyckligtvis nöjer sig med ego-dopning istället för epo-dito.

Kanske är det just de ekonomiska smällarna som i förlängningen kan rädda de här sjuka sporterna. Att hoppas på de aktivas moral eller att vi romantiker ska ge upp tycks inte vara receptet.

Läs mer om dopningskandalen:

Lars Nylin