Simon Bank: Glöm medaljerna – det är de nya tiderna som saknas

MONTREAL. Therese Alshammar missar medalj, och det är förstås trist för en svensk simsport som hoppas på nya tider.

Men glöm medaljerna.

Det är ju de nya tiderna som saknas.

Ett silver och två brons, det är ett helt acceptabelt VM-facit för ett lag som haft ett par tunga år.

Ett par ungdomar tog chansen, bredden ser fin ut, vädret var kanon – men det finns en fråga som Kapten Jansson får ta med hem till skissbordet:

Varför blev vi långsammare?

När Therese Alshammar i natt checkade ut på 24,9 på 50 fritt var det inte ett undantag. Tiden är tre hundradelar sämre än i OS förra sommaren, trots att hon har ett års extra träning i kroppen nu.

Och Tessan var inte ensam.

Stefan Nystrand hittade inte rätt med toppningen, Josefin Lillhage fick inte ut max, Anna-Karin Kammerling var långt från sitt bästa.

I en del av fallen finns det enkla förklaringar (Kammerlings förkylning kan ha tagit mer än hon ville

erkänna), i andra är det svårt att hitta några. Medaljer kan aldrig vara en absolut målsättning (även om Hans Chrunak-eran lärde oss det), men att förbättra sina tider måste alltid vara det.

Eftersom ett par ungdomar tog chansen, bredden ser fin ut och vädret fortfarande är kanon så tänker jag bli lite gladare nu.

Vill tillbaka

Även om Therese Alshammar floppade i natt, både tid och placering är långt under godkänt, så finns det goda tecken.

Hon vill fortfarande tillbaka, och jag är övertygad om att den modell hon byggt kring sig nu är rätt väg till toppen.

Det finns ju så många olika sätt att nå dit.

I går vaknade jag till ett program på CBS, de hade varit ute och letat solskenshistorier i USA och hittat en farbror i Indiana som heter Mike Carmichael.

1960 tappade Mike en baseball i en färgpyts. Sedan tog han hem bollen och fortsatte att måla den. Nu, 45 år senare, har han målat över 19000 lager.

Mike äger därmed officiellt världens största boll gjord av färg.

Mike är en envis jävel.

Det finns idrottare som bygger sin karriär på samma sätt, målmedvetet målande på sin talang i år efter år.

Therese Alshammar funkar inte så.

Hon gillar inte att ha tråkigt.

När hon var som allra bäst, OS-året 2000, hade hon i ett par år underkastat sig tysken Dirk Langes totalträning nere i Hamburg. Ett närmast sektliknande liv där precis allt handlade om att bli bäst i världen på att simma.

Therese blev det, men hon spydde på det till slut.

Hamburg var hennes barndom som simmare, Lange hennes pappa.

Sen gav hon sig ut i puberteten, på jakt efter kickar i England eller USA eller precis var som helst.

Det var barnsligt, men skönt.

Tre år till Peking

Det kommer alltid att finnas en barnslighet i det Therese Alshammar sysslar med, men när man ser vad hon sysslar med nu känns det som att hon tagit ett nytt steg. Blivit vuxen.

Harmonisk.

Modellen hon byggt med Johan Wallberg bygger på balans och gehör, och även om den inte gett några resultat nu så har den gett Therese chansen att lyckas längre fram. Det är tre år till OS i Peking, lång tid.

För att kunna satsa hela vägen dit behövde svensk simnings Diva Assoluta hitta en väg som bär längre än till nästa mjölksyrepass.

Det verkar som att hon gjort det nu.

Vill ni veta mer om Mike Carmichael och hans gigantiska

färgboll (och, oss emellan, vem vill inte det?) så finns

den i all sin härlighet på www.ballofpaint.com.