Tro, hopp & Dortmund
Niva: De har visat att en annan fotbollsvärld faktiskt är möjlig
LONDON. Men om de förlorar? Om de blir sönderköpta? Eller om de visar sig vara samma sorts känslokalla businessklubb som alla andra?
Inget av det där spelar någon roll.
Borussia Dortmund har redan fyllt fotbollsvärlden med en ny sorts hopp – och har man bara hoppet så följer både tron och kärleken efter.
Om det varit lång väg till Wembley?
Tja, när det nu var dan före dan och Jürgen Klopp och Sebastian Kehl till sist satt på det där presskonferenspodiet kunde de inte låta bli att muttra lite.
En och en halv timmes snigelkörning från hotellet. En poliseskort som inte ens klarade av att skingra trafiken framför sig.
Fanns det ingen som tänkt på att det här var ett arrangemang som kanske krävde lite framförhållning? Fanns det verkligen ingen som helst struktur och ordning i det här jäkla landet?
Men nä, syrligheterna var i själva verket både uppsluppna och kärvänliga.
Borussia Dortmund är liksom inte gänget som hakar upp sig på småsaker, inte de som gräver ner sig när något inte går som de tänkt sig.
Hur var frågan nu igen? Om det varit lång väg till Wembley?!
Jotack. Men det beror lite på var man vill börja.
Tog över ett håglöst mittenlag
Ska man göra minsta anspråk på att vara rättvis mot detta Borussia Dortmund borde man såklart ta sats från den absoluta nollpunkten – den ekonomiska ruinen i början av 2000-talet – och sedan långsamt häva sig uppåt.
Vill man göra det lite enklare för sig hade man istället kunna starta där Jürgen Klopp tog över ett håglöst mittenlag, då femårsdagen av hans tillträde inföll så sent som i söndags.
Men ni känner redan till allt det där och ni har redan hört de där historierna – så istället tänkte jag ta mig friheten att bli aningen personlig.
För mig började nämligen Borussia Dortmunds väg mot Wembley en räligt råkall oktoberkväll i fjol.
Det var första gången för säsongen som jag var på Westfalenstadion, och hemmalaget kämpade ner självaste Real Madrid i den tredje gruppspelsomgången.
Själv hade jag inget hotellrum i Dortmund – utbudet är inte direkt översvallande – och för att hinna med tåget mot Düsseldorf var jag tvungen att lämna arenan i samma ögonblick som domaren visslade av.
Staden är ju inte särskilt stor, och mindre än tio minuter efter slutsignalen var jag nere vid järnvägsstationen. På trottoaren där utanför satt en äldre, rödbrusig man insvept i en sovsäck.
Karln hade tydligen inte lyckats snappa upp resultatet, men var uppenbart intresserad.
– Hur gick det, vrålade han ut när han insåg att det var matchbesökare som hunnit ned.
En yngling helt draperad i svartgult svarade.
– 2–1 till BvB. Schmelzer avgjorde.
Man ska ju inte stirra, men när jag gick förbi sekunden senare kunde jag inte låta bli att kasta en extrablick på den här uteliggaren.
Det var minusgrader och klockan var strax före elva på kvällen en onsdagskväll i Ruhr, men där satt han i sin sovsäck och lyfte armarna i luften med skummigt gnistrande ögon.
Han satt där han satt, och för några sekunder var han faktiskt lycklig.
Jag har haft den där scenen på näthinnan ända sedan dess, och länge trodde jag att den skulle bli min ögonblicksbild av Champions League-säsongen.
Sedan återvände jag till Dortmund, och såg dem återigen möta de regerande spanska mästarna.
En annan typ av match, på en annan typ av kväll.
Försommarvarmt och fotbollsfebrigt. Borussia Dortmund svepte iväg Real Madrid med 4–1, och arenan lättade från marken. Det var som att ha kommit i vägen för ett naturfenomen.
När jag skulle lämna arenan bestämde jag mig för att promenera ner till centrum, och när jag väl hade börjat knalla kunde jag inte stanna. Jag var så euforiskt uppjagad att det helt enkelt inte var ett alternativ att gå till hotellrummet. Istället lät jag den jublande natten fånga mig, hålla mig kvar vid klubbsångerna och ölpumparna i alldeles för många timmar.
Och ja... Hur mycket jag än gillade det där första Karl-Bertil Jonsson-ögonblicket – då ett fotbollslag skänkte en glimt av glädje till de gistnaste slumkvarteren – så betydde den andra kvällen ännu mer för mig.
Skillnaden låg i innebörden.
Har sprängt bort hopplösheten
Jag har sett tappra krigarlag från Rotterdam, Glasgow, Bilbao och Marseille besegra både oddsen och tidsandan förr. Jag har sett tand- och arbetslösa hamnarbetare jubla på de städernas sjavigare ölstugor – men jag har samtidigt fått lov att acceptera de stunderna för vad de har varit.
Enstaka undantag från en cementerad ordning. Snabbslocknande tomtebloss i mörkret.
På andra sidan ögonblicket har de här fansen varit smärtsamt medvetna om att vare sig deras klubbar, deras städer eller de själva kommer att tillhöra vinnarna.
Det är den hopplösheten som Borussia Dortmund nu har sprängt bort.
De har kanske inte ritat om kartan – men de har först hittat helt nya vägar på den, och sedan visat dem för alla oss andra.
För dem är det inte längre frågan om att överträffa sig själva under en oktoberkväll som de mäktiga motståndarna prioriterat ner. De är redan dubbla Bundesliga-mästare – och när Robert Lewandowski hamrade in fyra semifinalbollar på Mourinho-Madrid så fick de mig att slänga ner en gigantisk ryggsäck full av cynism från läktartaket.
Ska jag vara riktigt storvulen? Borussia Dortmund har givit mig tron tillbaka, tron på att en annan fotbollsvärld faktiskt är möjlig.
Du behöver inte vara en shejkmiljardär från Paris för att bygga dig en framtid här. Du kan vara en kepskille utan pengar i Tysklands gråaste stad också.
På Uefas egen klubbrankning ligger Borussia Dortmund på 31:a plats. I kväll spelar de lik jävla förbannat Champions League-final på Wembley.
– Det finns folk före oss som har behövt vända tio meter från Mount Everests topp. Men de har i alla fall försökt, sa Klopp igår.
Är det vägen eller målet som gör mödan värd? Både och. Ingetdera.
Viktigast för mig är känslan av att det fortfarande är värt att ge sig ut på den där färden, att det faktiskt går att komma någonstans.
Om det varit lång väg till Wembley? Det är underordnat. Borussia Dortmund har kommit fram.