Thomas Johansson om livet som världsspelare

I Franska Öppna gick han enkelt vidare till andra omgången

I januari vann han Australian Open och hamnade i hela världens blickfång.

I nästan fem månader har han varit världsetta.

Ändå har det varit ganska tyst om vår störste tennisstjärna under våren.

– Jag är lite besviken. Jag hade hoppats att det skulle skrivas mer om tennis efter segern, säger Thomas Johansson, som i går vann sin match i första omgången i Paris.

Grattis Thomas, ännu en seger. Du har varit i topp på rankningen länge nu, och är en av de allra största tennisspelarna i världen. Hur är det?

– Det är jätteroligt. Att bli bäst är ju nåt jag har strävat efter så himla länge. Det är roligt att märka att det är mer folk på träningarna och matcherna och att folk bryr sig om mig. Det är bara positivt.

Nu är du nerpetad till tredje plats på ATP-racet. Hur viktigt är det att toppa den rankningen?

– Ja, egentligen är det inte den som vi spelare tittar på. För oss handlar det mer om att vara i topp på den rankning som baseras på tolv månaders resultat. Men det är klart att det är roligt att se att man är i topp på racet, det har man ju inte gjort tidigare år.

Vad är det stora målet i år?

– Drömmen är att få spela Mastersturneringen i Shanghai, som är årets sista tävling. Det krävs att man är bland de åtta första på rankningen då. Det vore en stor grej att få vara med där.

Har du själv förändrats efter den där fantastiska dagen i Melbourne när du vann?

– Nej, det tror jag inte, och hoppas att jag inte har. Däremot har det ju blivit mer skriverier och mer mediamässigt. Det som är lite komiskt är att det blev mycket just efter segern, men sen blev det helt tyst. Jag blev lite besviken, för jag hoppades att det skulle bli mer om tennis. Jag gillar att hålla presskonferenser på svenska, därför blir jag alltid glad när det är svenska journalister på plats efter matcherna.

Känner folk igen dig när du går på stan nu?

– Jag har bara varit i Sverige en vecka sedan jag vann i Australien, så jag vet faktiskt inte. Men de sportintresserade vet nog vem jag är nu. Det händer ibland att jag får skriva autografer.

Med lite distans till finalen i Australien. Var det ditt livs match?

– Ja, det var det nog. Det var en fantastisk turnering, jag blev bättre för varje match som gick. I finalen spelade jag nog mitt livs bästa tennis. Folk sa till mig att gå ut och njuta när jag väl var i finalen, men jag var så oerhört laddad att jag bara spelade på.

Hur lång tid tog det innan känslorna kom?

– De kom först senare. Jag var så tänd och laddad, och när jag väl hade slagit in matchbollen gick allt i ett. Jag fick aldrig tid att slappna av. Först på kvällen och dagen efter kom känslorna, först då fattade jag att jag hade vunnit en Grand Slam-tävling.

Vad gör du med alla pengarna du tjänar?

– Jag investerar så mycket jag kan. Man vet aldrig när karriären kan ta slut. Jag har bara gått i skolan i nio år, så tennis är det enda jag kan. Jag har fem år kvar som spelare, så jag måste spara. Men det är klart att man njuter av att ha det gott ställt: man kan åka på semester en gång om året, och gå ut och käka gott.

På tal om sommar, hinner du med någon semester i år?

– Ja, efter Wimbledon ska jag ta semester. Vi ska nog vara i Monte Carlo och ta det lugnt, ta ner lite kompisar och så. Jag ser inte dom så ofta.

Du och din flickvän

Gisella Kaltenecker har varit ihop länge. Finns det giftermål i tankarna?

– Vi har varit ihop i åtta år och har varit förlovade sedan 2000. Så visst finns det planer på att vi ska gifta oss. Men det får nog vänta lite, vi måste ju ha tid till det också. Just nu är Gisella med mig här i Paris, och hon har pluggat franska i sex veckor i Monaco, så det är hon som sköter snacket.

Det brukar sägas att du är bra på att härma Robert Gustafsson. Har du hunnit träffa honom än?

– Nej. Men det är en dröm jag har. Robert slår allt. Att få träffa honom vore skitskoj och att bara få sitta och snacka med honom.

Nu är du vidare i Franska Öppna. Hur långt kan du gå? Får vi se en repris på Australian Open?

– Det är svårt att säga. Grus är ju egentligen mitt sämsta underlag, men fortsätter jag spela så här så kan jag nog vinna några matcher till. Jag har Clement i andra omgången, honom har jag 2–2 mot i år. Men han vann senast, så jag har revansch att kräva. Vi får väl hoppas på det.

Henning Johanesson