Niva: Aldrig varit på en lika dramatisk match
Till slut var detta brasilianska landslag en enda miss ifrån att bli det mest utskällda fotbollslaget någonsin
BELO HORIZONTE. Vågar jag titta nu? Går det bra att andas igen?
Det här var alltså åttondelsfinalen.
Ska vi upp på ännu högre känslonivåer i den här VM-turneringen vet jag faktiskt inte om jag klarar av att följa med.
Det är möjligt att jag överdriver och det kanske är så att gamla intryck har bleknat med åren, men ni får tamejfan ursäkta.
Jag har nyss tagit mitt första ordentliga andetag på lite drygt en timme och är kanske lite tunn i tankarna – men jag vågar påstå att jag aldrig någonsin har suttit på en arena där det spelats en lika dramatisk fotbollsmatch.
2006 var jag i Berlin och såg en VM-final avgöras på straffar och 2012 var jag i München och såg ett hemmalag förlora en Champions League-final på samma sätt. Spänningen var aldrig i närheten av att vara lika påtaglig på någon av de matcherna.
Där fanns inte tillnärmelsevis lika mycket att förlora.
Den press som till exempel Neymar behövde bemästra under halvminuten innan han skulle slå sin straff, den måste varit både utomkroppslig och överjordisk.
Egna ritualer överallt
Jag har ingen aning av hur han klarade av att överhuvudtaget nå fram till bollen, än mindre faktiskt vänta ut motståndarmålvakten och slå en straff i mål.
Han gjorde det i ett läge då till och med bönerna tagit slut.
När det kommer till fotboll slår den brasilianska gudstron ibland över i ren vidskeplighet, och under straffsparksläggningen tittade jag mig omkring på läktarna här på Minerão i Belo Horizonte.
Överallt såg jag människor mitt uppe i sina egna ritualer. Där var någon som kysste ett kors, och där var någon annan som försökte prata med någon genom en bild i sin plånbok. Någon bollade någon sorts lyckostenar mellan händerna, och ytterligare någon tittade konstant upp mot himlen istället för att se vad som hände på planen.
Men det var i början av avgörandet. När Neymar gick fram mot bollen såg jag inte längre några böner, utan istället människor som tycktes försöka förbereda sig på det oundvikliga.
Det var folk som grät, som hade påbörjat sitt sörjande i förtid. Precis vartenda uttydbart dramaturgiskt tecken pekade på att han skulle missa, att det var precis här och nu som det skulle ta slut.
Kände rädslan
Den brasilianska VM-resan började annars den första söndagen i maj, då Felipão Scolari gjorde sitt sedvanliga besök i den katolska Caravaggio-kyrkan i Farroupilha. Han var där för tolv år sedan också, innan hans Brasilien skulle åka till Asien för att spela VM.
Den gången vann de. Den här dagen framstod däremot länge som en utdragen resa mot historiens kanske mest plågsamma fotbollsförlust.
Hela andra halvan av matchen innebar en upplevelse som jag faktiskt inte haft på en fotbollsarena tidigare. Det var som om man kunde se ångesten komma inrullande över läktartaken, som att känna hur rädsla blev fysisk.
Energin från den första halvtimmens urladdning var fullständigt omvandlad. Då framstod Brasilien som ohyggligt svårstoppade, som ett lag som skulle kunna köra över motståndet enbart genom sin urkraft och sin fysik.
Neymar försvann
Men nej, så enkelt skulle det inte bli. De här chilenarna må vara kortvuxna, men det är ett av de allra mest högresta fotbollslandslag jag någonsin sett.
Långsamt och metodiskt arbetade de sig först in i matchen, för att sedan ta över den. De hade hela tiden sitt system och sin spelmodell att falla tillbaka på, medan Brasilien alltmer reducerades till hoppfulla långbollar. Under ordinarie matchtid slog ”A Seleçao” bara 68 procent av sina passningar rätt, deras lägsta passningsprocent under de senaste 50 årens VM-spel.
Deras brister blev alltmer synliga. Mittfältarna kunde inte hålla tag i bollen, Neymar försvann och den ena centern var sämre än den andra. Det finns 2 141 733 registrerade fotbollsspelare i Brasilien, men när de skulle hitta anfallare bland dem kom de alltså ut med Fred och Jô.
Bortdömda mål, bortslagna målchanser. Allt mindre fotbollsmatch, allt mer slutprov i praktisk psykologi.
– Eu acredito, mässade publiken under förlängningen.
Det betyder ”jag tror”, men det fanns överhuvudtaget ingen övertygelse bakom orden.
Framme i sista förlängningsminuten kom istället den chilenske Mauricio Pinilla loss från sin försvarare och fick utrymme för sitt högerskott.
Bam.
Nära bli mest utskällda fotbollslaget
Till slut återstod bara bönerna, innan de också började framstå som otillräckliga.
Man undrar ju vad han tänkte på, kaptenen Thiago Silva, där han under en lång stund satt helt ensam på en fotboll samtidigt som alla de andra brassarna väntade in straffarna tillsammans. Man undrar ju hur han kände, målvakten Julio Cesar, som grät innan de ens hade börjat slås.
För fyra år sedan grät han också, då han återvände från VM i Sydafrika och mötte sin mamma vid flygplatsen. Han hade gjort ett par misstag när de gulgröna förlorade kvartsfinalen mot Holland, och fått dra på sig den väldigt illasittande brasilianska syndabockskostymen.
Nu? Nu är han köng, asså.
Den allra sista bollen slår i stolpen, och på en enda sekund förvandlas Minerão-stadion till en enorm lättnadsvulkan som kreverar i kraftigast tänkbara utbrott.
Några få minuter tidigare hade detta brasilianska landslag varit en enda miss ifrån att bli det mest utskällda fotbollslaget någonsin. De missade inte.