London: En stor supern0lla
Wennman: Om inte Chelsea och Arsenal får fart på målskyttet ser det dystert ut
LONDON. Manchester United har inte släppt in ett mål på 13 matcher, där har ni supernollan alla snackar om.
De flesta nollorna fanns ändå i London i helgen.
Fem lag – inte ett mål framåt.
Nån statistikmänniska hittar kanske nåt liknande längre tillbaka i historien, men för mig känns det som en unik omgång i Premier League:
Staden Liverpool (två lag) stod för sex mål.
Staden Birmingham (två lag) gjorde fyra.
Staden Manchester (två lag) gjorde två.
Huvudstaden London (fem lag) gjorde NOLL.
Fulham, Arsenal, Tottenham och Chelsea spelade alla 0–0. West Ham–Man United slutade 0–1.
Finns det några slutsatser att dra?
Skulle möjligen vara:
1) Om inte Arsenal och Chelsea får fart på målskyttet ser det dystert ut inför Champions League-mötena med Roma respektive Juventus om två veckor. Inget av de två londongängen har gjort mål på två ligaomgångar. Och med tanke på hur serietabellen ser ut nu lär väl europatiteln vara den enda inom räckhåll. Om Man United vinner sin hängmatch är Chelsea tio poäng efter. Arsenal är så akterseglat att spelbolagen här ger 80 gånger pengarna på ligaseger. Det blir inte många pund satsade på det, trots oddset.
Hade fel om Giggs
2) De som fortfarande muttrar om att United har tur med alla sina 1–0- segrar (det var den nionde i går) börjar kanske inse att ett mål är värt otroligt mycket om man aldrig släpper in nåt bakåt. Det känns som om United alltid vinner med 1–0 i matcher där Arsenal, Chelsea och Liverpool bara får 0–0. Rutin, matchvinnartyper och en attackerande spelstil belönas i långa loppet.
Nämnde jag rutin?
När Ryan Giggs skickade in segermålet på Upton Park (med högern) var det 17:e säsongen i rad som han gjorde mål i ligan. Det är förstås rekord. Och det lustiga var att han fick passningen av en annan trotjänare i Dad’s Army, Paul Scholes. Gubbtjyvarna slutar aldrig imponera.
Jag antydde i höstas att Ryan Giggs var på kraftig nedgång och att Sir Alex lät honom spela mest av sentimentala skäl. Sånt måste man ha kurage att be om ursäkt för. Jag hade fel. Giggs har varit enastående nyttig för United, inte minst genom att han numera kan spela var som helst på mittfältet.
Det han möjligen tappat i snabbhet har han vunnit i smartness. Och det som imponerar mest är att han fortfarande är nyfiken och hungrig som en ung grabb. Minns bara den där listiga hörnvarianten som lurade alla (inklusive domarna) mot Chelsea. Det är ingen trött gubbe som experimenterar med sånt.
Med höstens 4–4-match i åminne blev derbyt mellan Tottenham och Arsenal en besvikelse, inte bara målmässigt.
Jag hade hoppats få se lite av Andrej Arsjavin, men efter Emmanuel Eboues klantiga utvisning i 36:e minuten skrotade Arsene Wenger alla eventuella planer på ett inhopp av ryssen.
Wenger hade, som vanligt, inte sett situationen som gav Eboue hans andra gula kort. Det är rätt lustigt. 76 arsenalspelare har fått rött kort under Wengers tid i klubben. Han har missat minst 70 av dom situationerna. Däremot ser han knivskarpt när nån av hans egna spelare får en ful spark.
Wenger hade i alla fall rätt i att Arsenal borde haft 1–0 när Eboue sköt i mål efter 13 minuter. Domaren Mike Dean hade emellertid hittat en foul på Spurs Jonathan Woodgate.
– Jag är mycket arg. Det var ett helt oacceptabelt beslut, sa en sur Wenger efteråt.
Redknapp besviken
Han har svåra anfallsproblem nu när Adebayor blir borta i tre veckor med en sträckning. Nu måste Robin van Persie fortsätta leverera nästan ensam ett tag till, som han gjort hela vintern. Men med Arsjavin, Fabregas och Walcott kan vi dock se ett giftigare Arsenal framöver.
Wengers tränarkollega Harry Redknapp var inte så mycket gladare han, en knapp timme med en man mer i ett Norra London-derby var ett drömläge Tottenham inte kunde utnyttja.
Men Redknapp kunde i alla fall glädja sig åt en alldeles strålande debut av Wilson Palacios och en Robbie Keane som, åtminstone i början, såg väldigt het ut.
Annars var det nollgradigt, kan man säga.