Världens mest pressade man
Wennman: Jag tror inte Roberto Mancini är geniet att lösa gåtorna
LONDON. Du kan köpa spelare för några hundra miljoner hit och några hundra miljoner dit, men du kan aldrig köpa ett fungerande SPEL.
Det är därför Roberto Mancini, Manchester City, är världsfotbollens mest pressade man just nu.
Han sköt kanske upp ett garanterat magsår ett par veckor tack vare Citys 1–0 i rumänska Timisoara i går, och han kostade till och med på sig ett leende när inhopparen Mario Balotelli, köpt för 290 miljoner kronor, sköt segermålet i sin debut.
Men släng inte det där receptet på Losec du har fickan, Roberto, gör inte det.
De suddiga bilder jag såg från Rumänien gjorde möjligen inte City rättvisa, men utsvultna, ljusblå fans ska nog inte dra för höga växlar på en knapp bortaseger i ett
Europa League-kval – mot ett lag som sammanlagt inte tjänar mer i månaden än vad somliga City-stjärnor drar in på en timme.
Mycket bollinnehav, som väntat, men darrigt i början, dålig kommunikation tvärs igenom hela främlingslegionen, brister i passningsspelet, stora frågetecken för den spelplan Mancini nånstans måste ha (väl?).
Det är möjligt att City så småningom hittar en linje, en laguppställning och nånting som liknar sammanhållning de kommande veckorna. I så fall utför Roberto Mancini en bragd som tränare, och i så fall blir laget en allvarligt kandidat till Premier League-titeln den här säsongen.
Fler storspelare, mindre chanser
Men jag har en olustkänsla:
Ju fler storspelare klubben värvar, desto mindre blir chanserna att förverkliga drömmen om nåt slags världsherravälde. Det saknas stadiga grundpelare som är förankrade i klubbens understa jordlager. Såna som John Terry och Frank Lampard i Chelsea eller Paul Scholes och Ryan Giggs i Manchester United.
Det vi ser nu är bara en samling skickliga prisjägare som rider ut med de modernaste vapnen för att jaga ett byte, men de har ingen gemensam plan, ingen slug taktik. Alla vill innerst inne välja sin egen stig och roffa åt sig prissumman själva.
När City slutligen genomförde affären med James Milner i förrgår gav jag upp allt hopp om att City – som jag tippat etta – ska kunna gå i land med det här miljardprojektet. Shejk Mansour skrev ut en check på ytterligare 400 miljoner kronor för den lätt överskattade mittfältaren från Aston Villa, och jag undrar på ren svenska vad i helvete klubben håller på med. Det är dubbelt så mycket som Real Madrid gav för tysken Mesut Özil –som är dubbelt så bra. Och, framför allt: hur många namnkunniga mittfältare behöver man ha i ett lag?
När brakar det ihop?
Nu är det som om det där prisjägar-mittfältet består av Jesse James, Wyatt Earp, Billy the Kid, Doc Holiday, Buffalo Bill, Wild Bill Hitchcock, Zeb Macahan, Adam Cartwright, Butch Cassidy och Sundance Kid.
När börjar de skjuta på varann? När brakar det ihop?
Det är redan ett obegripligt faktum att Craig Bellamy, som var så ruggigt bra för City i fjol, har tvingats bort från klubben (vi kan alltid diskutera varför). Och att en så bra målvakt som Shay Given är utkonkurrerad och vill bort. I bakgrunden finns en världsstjärna som Robinho, som City inte vet hur de ska hantera. Hur i hela friden bygger man ett harmoniskt fotbollslag under såna förutsättningar?
Fingervisning kommer på måndag
Mario Balotelli, liksom de flesta andra problembarn under årens lopp, hamnade förstås i City och kan bli allt mellan succé och fiasko. Frågan är bara vad de andra skarpskjutarna säger och hur laget ska formeras framöver. Det krävs ett geni för att lösa dom där gåtorna, och jag tror inte Roberto Mancini är det geniet.
En fingervisning får vi på måndag, då Roy Hodgson kommer med sitt Liverpool till City of Manchester Stadium. Liverpool – utan Gerrard, Mascherano, Kuyt och några till – malde till slut ner turkiska Trabzonspor med 1–0 (plus missad straff av Joe Cole) på Anfield och får en tuff uppgift att gå vidare i returen i Europa League-kvalet.
Men med en plan, rätt taktik och gamla grundpelare som Gerrard och Jamie Carragher kan Hodgson tvinga Mancini till apoteket för att köpa Losec.