Niva: Nu mäter de sig med Barcelona, United & Real
KÖPENHAMN. Det var en gång en svensk och en dansk och en fotboll.
De hade bollen ungefär lika ofta, var i stort sett lika skickliga på att hantera den.
År 2010 har den ena nu vuxit ifrån den andra till punkten där de inte längre har någonting alls gemensamt.
Jag känner mig som den där utsvultne fjordturisten som ser prislistan på den norska pizzerian och inser att han bara har leksakspengar på fickan.
För en svensk kan det innebära ett smärtsamt uppvaknande att åka västerut.
Är det inte norska oljepengar så är det danska fotbollslag.
En sjujäkla fest är i full gång här på Parken när jag skriver detta. Fyrverkerier har smattrat, läktare har gungat och när nu FCK-spelarna börjar släntra ut ur omklädningsrummet är det ytterst få av dem som inte har en butelj i näven.
Jag skulle vilja sitta här och känna att allt det här finns inom räckhåll, även för oss svenskar. Jag önskar att jag kunde knyta näven i fickan, innerligt muttra en ramsa om att kan-dom-så-kan-jävlar-i-mig-vi.
Men nä, en så stor portion självbedrägeri är jag bara inte kapabel att uppbåda.
Vi kan inte jämföra oss med dem
Det jag ser är sorgligt nog inte ett tecken på hur skandinavisk fotboll kan tävla med de allra bästa – det är istället bara ett bevis för hur ohyggligt långt en klubb som FC Köpenhamn seglat ifrån oss.
Vi kan inte ens jämföra oss med dem längre.
Men vad tusan, allt handlar nu faktiskt inte om oss.
Tog man bara av sig de blågula kontaktlinserna var det här en fotbollskväll att fröjdas åt, att minnas.
Ståle Solbakken hade ju redan på förhand beskrivit det här som den största matchen i FC Köpenhamns historia.
All den förväntan pressades sedan ner i Parken, där jättetifot inför avspark deklarerade ”FINALE” och fyra fullproppade läktare sedan ägnade 95 minuter åt att sjunga fram sitt Super-FCK.
Ändå infann sig aldrig några nerver eller någon prestationsångest.
Okej för att matchens första fjärdedel var lite trevande, men efter att Martin Vingaard hittat hörnet med sin höger tittade sig aldrig FCK över axeln igen.
Inga slutspelsspöken här.
Nuförtiden är FCK uppe på en nivå där det räcker att fokuserat göra jobbet för att vara överlägsna ett namnkunnigt men ointresserat Panathinaikos.
När Dame N’Doye stod för en obegriplig miss framför helt öppet mål i den 57:e minuten kostade hans lagkamrat Kenneth Zohore på sig ett stort garv där han värmde upp vid sidlinjen.
Matchen stod 2–0 vid det laget, alla inblandade visste att den redan var avgjord.
FC Köpenhamn gjorde den 7 december 2010 till den största kvällen i dansk klubblagshistoria – och de gjorde det utan att ens behöva pressa sig maximalt.
Den 3 oktober 2002 var läget ett helt annat.
FCK hade visserligen redan byggt upp den affärsmodell som givit dem en särställning i Skandinavien, men Allsvenskan var samtidigt fortfarande en serie som innehöll kvalitet.
Djurgården slog FCK
Djurgården mötte FC Köpenhamn på Råsunda. Kim Källström och Johan Elmander gjorde mål. Andreas Johansson och Stefan Rehn styrde mittfältet. Andreas Isaksson och Mikael Dorsin såg till att det var stabilt bakåt.
Djurgården slog ut FC Köpenhamn ur Uefa-cupen.
Sedan dess har danskarna fortsatt jobba med att bygga upp storleken på sin fotbollsekonomiska apparat. Det har verkligen inte varit någon spikrak väg, men i många ögon blir FCK:s ofantliga fjolårsförlust på 239 miljoner danska kronor acceptabel när de nu är på god väg att hämta igen slantarna på ett enda sagolikt Champions League-äventyr.
Samtidigt har svensk elitfotboll tappat både sin riktning, sina visioner och sin slagkraft.
Exakt vad det beror på går att diskutera i åratal, men den här kvällen har jag hur som helst sett konsekvensen i praktiken.
Slåss med de stora klubbarna
FC Köpenhamn är numera en klubb som mäter sig mot Barcelona, Manchester United och Real Madrid. Den danska ligan kommer inom kort att belönas med en direktplats till Champions League.
Djurgården är däremot en förening som anses ungefär jämnstark med bosniska Leotar på en europeisk rankning, Allsvenskan en liga som är klart sämre än den slovakiska.
Nu satte Jesper Grønkjær 2-0-straffen. Senast han gjorde ett lika viktigt mål så avgjorde han för Chelsea mot Liverpool, våren 2003.
Det var det målet som tog de blå till Champions League den säsongen, och som i förlängningen fick Roman Abramovitj att ta över Chelsea.
Grønkjær skapade historia
Under gårdagen hette det stundtals att det inte längre var aktuellt att den 22-årige sonen Arkadij Abramovitj skulle köpa in sig i FCK.
Sent på kvällen kom dock kontrabesked; affären levde alltjämt.
Jesper Grønkjær har redan bidragit till att skapa en av den europeiska fotbollens kolosser. Kanske, kanske har han nu gjort något liknande igen.