Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Dagmar, Rigmor

Jag såg trötta ögon

MEXICO CITY. Svennis sträckte fram näven:

– Allt väl?

Jovars, men det vore betydligt intressantare att veta hur senor Eriksson egentligen mår.

Är allt verkligen väl?

Det mexikanska pressdrevet hade packat in sig i den låga byggnaden på träningsanläggningen Camino de las Rosas i förstaden Valle Verde, och upp på podiet klev en Sven-Göran Eriksson i giftgrön landslagsoverall.

Regnet smattrade mot plåttaket ovanför hans huvud. Åskan dundrade ner över den gröna dalen. Det blixtrade oavbrutet, både från kamerorna och Tors hammare.

– Tala högre i mikrofonen, tack! Det hörs ingenting!

Svennis såg trött ut.

Jag tror inte han mår särskilt bra.

I åtta år nu har jag följt honom runt världen och ställt frågor på oräkneliga presskonferenser. Jag har sett honom i alla hans oklanderligt välklädda skepnader, i alla hans perfekt knutna slipsar, i alla hans klubbjackor. Vi har mötts på mässor, mediaträffar och banketter. Vi har talat en del off the record med ett glas vin i nypan. Jag har sett honom åka hiss mellan himmel och helvete när han stått tills svars inför den engelska pressen, men han har alltid sett pigg, fräsch och alert ut. Ingenting i hans ögon har avslöjat hans verkliga känslor. Ingenting har rubbat honom ur fattningen.

Svennis har varit principfast gentemot pressen: Bli aldrig personlig, behandla alla likadant. Han skulle kunna krypa svårt törstande genom en öken i en månad och drömma om att stöta på en mänsklig varelse, men om han mötte mig eller nån annan reporter skulle han bara rätta till glasögonen och säga, artigt:

– Allt väl?

Sen skulle han krypa vidare. Utan att ens be om vatten.

Nu satt han i alla fall i detta formidabla mexikanska åskväder och tilltalade mig på svenska. Det var ett steg i rätt riktning. Under sin tid i Manchester City talade han enbart engelska med de största svenska tidningarna.

– Det är bara bra med mig, inga problem, sa han.

Men jag såg nåt annat.

Ett bekymrat drag

Jag såg trötta ögon och en ansiktsfärg jag inte tyckte om och ett bekymrat drag kring Svennis mun.

För att tala klarspråk: Jag tror inte han trivs i den här miljön. Jag tror han vill härifrån. Jag tror att han längtar tillbaka till Premier League.

– Du hörde att Kevin Keegan fått sparken (som de första nyheterna antydde), sa jag.

– Fick han det? Eller avgick han själv, undrade Svennis.

– Och vad säger du om det som händer i Manchester City?

Svennis ruskade på huvudet, vickade med händerna och pustade:

– Poooh! Vad ska man säga?

Jag undrar vad som får honom att må sämst:

1) Att världens rikaste familj plötsligt köper City och ger klubben alla de resurser – plus ofantligt mycket mer – som Svennis trodde han skulle få av Thaksin Shinawatra.

2) Att det har öppnats luckor här och var – till exempel i West Ham och Newcastle – där Svennis gärna skulle sett sig själv som ett alternativ. Om han inte suttit i Mexiko och planerat för VM-kval mot Jamaica och Kanada.

3) Att det gamla surret om hans syn på kvinnoaffärer inom fotbollen har dykt upp som ett spöke igen.

När Liverpools Jamie Carragher beskriver i sin biografi hur Svennis fjäskar för de engelska landsslagsstjärnorna och ber dem åka hem till groupisarna i stället för att ta upp dem på hotellrummen är det givetvis ett tungt avslöjande. Inte sensationellt på något vis, eftersom filuren Eriksson är en ulv i fårakläder när det gäller damer, men det är upprörande att han så att säga ger spelarna tillstånd att sticka iväg och pippa om nätterna bakom ryggen på sina fruar under landslagssamlingarna.

Jag är säker på att Svennis fått rapport om innehållet i Carraghers bok. Jag tror att han också kan vara bekymrad över att vapendragaren Tord Grip beskrivs som en nolla. Vilket, oss emellan, sannerligen var på tiden.

Nå, Svennis vore inte Svennis om han inte hade flyt också.

”Borde sett nöjd ut”

Bortamatchen mot Jamaica hade kunnat bli väldigt svår i det här läget, men nu har den flyttats till Aztecastadion i Mexiko.

– Det var ju den där orkanen...jag tror den hette Gustav, sa Svennis.

– Planen i Kingston var inte spelbar, så vi bytte helt enkelt datum. Nu får vi möta dem borta den 11 oktober i stället.

Måste vara en fördel?

– Ja, nu får vi ju tre raka hemmamatcher i VM-kvalet och kan vi vinna alla tre ligger vi bra till.

Han borde sett nöjd ut. Han borde känt vittring av succé. Men han sa det utan passion. Han såg trött och grubblande ut och verkade vilja vara nån annanstans.

Vi skakade hand för andra gången och jag gick ut i spöregnet och tänkte:

Allt väl?

Följ ämnen i artikeln