Holm: Det här var vintern då bandyn blev en LAGsport igen

Stefan Holm

Sandviken och Villa-Lidköping förlorade sina största stjärnor.

Ändå gör klubbarna upp om SM-guldet.

Det här var vintern då bandyn blev en lagsport värd namnet igen.

Bandyn är en liten sport där ett fåtal profiler kan bära ett helt lag på sina axlar.

Spelare och tränare är medvetna om det.

Det framkom med all tydlighet i höstas, då Svenska bandyförbundet skickade ut sin ­årliga elitserieenkät.

Vilket lag blir årets besvikelse?

223 spelare och ledare i elitserien lade ­sina pannor i djupa veck och resonerade förmodligen som du och jag.

Hur ska Villa-Lidköping klara sig utan bolltrollaren Johan Esplund, som blev utlånad till Zorkij? Hur ska Sandviken lyckas ersätta världsartisterna Daniel Mossberg och Misja Svesjnikov, som skrev på för Dynamo Moskva? Inte alls, tydligen.

När enkäterna var insamlade och sammanställda redovisade förbundet följande svar på frågan:

1) Villa-Lidköping, 19 procent.

2) Sandviken, 15 procent.

3) Gais, 9 procent.

I eftermiddag ska svensk bandys överlägset största förväntade besvikelser göra upp om SM-guldet på Studenternas IP i Uppsala.

”Har inte direkt någon Kåberg”

Det är en stor seger för bandyn som lag­idrott. Som åskådare är det underbart att se de största artisterna ta fart och skrinna ­genom motståndarförsvaret, men medspelare och tränare njuter inte lika mycket. Stjärnorna tar ofta så mycket plats och ansvar att de andra spelarna inte får utrymme och växa.

Så har det varit i både Sandviken och Villa-Lidköping, men i vinter har laget gått före jaget på båda orterna. Ingen spelare har så stor stjärnstatus att omgivningen blir bländad.

Framför allt är jag imponerad av Sand­viken som med en snittålder på 22,8 år har elitseriens yngsta trupp. Försvarsjätten Joakim Bergman är 19 år och anfallaren Erik

Pettersson, som blev utsedd till Årets komet, är bara 16. Våren 2012 är det lättare att odla bananer, mango och ananas i Sibirien än

slutspelsskägg i Sandviken.

– Vi har inte direkt någon Emil Kåberg i laget. Någon är helt chanslös, så det kan bli lite gliringar, säger tränaren Peter Isaksson.

Om ansiktsbehåring vore en avgörande faktor i bandy skulle Villa-Lidköping ­vinna SM-finalen med 13–4, men nu är det

inte så.

Två av världens bästa spelare

Sandviken har förvandlats till en ung, tung lagmaskin som metodiskt och tål­modigt tuggar sönder allt motstånd. Inför 3–1-målet i den tredje semifinalen mot guldtippade Hammarby höll Sandviken bollen ­inom laget i över fyra minuter.

Då är det, som ni förstår, inte roligt att vara motståndare. Misja Svesjnikov och Daniel Mossberg hade också blivit frustrerade.

De är två av världens bästa bandyspelare, men jag vågar påstå att Sandviken har blivit bättre utan dem.

Alla spelare, inte bara Daniel Berlin,

Johan Löfstedt, Erik Säfström, Linus ­Pettersson och Christoffer Edlund, känner  och tar ansvar i dag. Det är likadant i Villa-Lidköping, där Daniel Andersson, David Karlsson och Jesper Bryngelson sällan gör en dålig match. Spel­arna i Sandviken och Villa bildar landets bästa bandylag eftersom de är också är bäst på underkastelse och ansvarsfördelning. Därför kan jag bara se två tänkbara matchvinnare inför finalen.

Sandviken eller Villa-Lidköping.