Det har blivit hög tid att sluta leka

I helgen avgörs SM i Tallinn och jag bryr mig inte. Det finns ingen anledning att åka dit. Jag har varit där förut och jag har vunnit SM förut.

Utan det rätta suget inser jag att elitkarriären nu är över.

När jag började spela var det för utmaningens skull. Jag var aldrig intresserad av pengarna, det var viljan att bli bäst som var drivkraften. Aldrig var jag mer laddad än när det var SM eller VM.

Nu är det tvärtom. Jag skiter fullständigt

i titlar. Om jag spelar poker är det för pengarnas skull eller för att jag har lite

tid över.

Att vinna var drömmen

Att vinna VM var min dröm. Det skulle vara födelsedag och julafton på samma gång. Mitt år började och slutade med VM. Det var första januari när jag åkte ut. En olidlig sprängande baksmälla påminde mig om att det var ett helt år kvar till nästa fest, nästa chans att uppfylla min dröm.

Nu är drömmen död. Den dog förra sommaren när jag tog med tjejen till Vegas inför VM. När jag guidade henne runt i det nedgångna Downtown och berättade om mitt liv infann sig en mycket speciell känsla. Det var ett avslut. Kärleken och hungern var borta. Karriären på högsta nivån var över.

Brydde mig inte

Mitt spel i VM var inte på topp och när oturen dessutom visade sitt fula anlete åkte jag ut snabbt som attan. Men jag brydde mig inte. Det var bara ytterligare en turnering.

När jag var liten förstod jag inte hur Björn Borg kunde lägga av när han stod på toppen av sin karriär. I dag är det klart som korvspad. Man lever bara en gång.

Att leva ett pokerliv är många stunder ganska tragiskt. Om man flera dygn i sträck lever på några få kvadratmeter, spelar poker, äter, sover och spelar poker igen så blir man till slut trasig i själen. Verklighetsflykten och den felvända dygnsrytmen gör att man blir asocial.

Återvänder till vattenhålet

Poker kan vara förbannat kul och förvånansvärt lärorikt. Men när det tar över ens liv är man ute på hal is. Även om man vinner en massa pengar.

Jag är snart 36 år gammal. Det är hög tid att sluta leka. Men det är klart – gammal kärlek rostar aldrig. Den här krokodilen kommer med all säkerhet återvända till vattenhålet någon gång när en fet Zebra står där och slurpar allt för ljudligt.

Ken Lennaard