Tack, Söderling – jag njöt av varje sekund

LONDON. Han imiterar Nadal, drar sig i kalsongerna och får spanjoren att beklaga sig inför världspressen.

Tack för showen, Robin Söderling.

Jag njöt av varenda sekund.

Missförstå mig rätt, jag uppmanar ingen idrottsman att göra narr av sin motståndare men när jag tänker tillbaka på det så kallade kalsonghånet börjar jag skratta.

Det var hög tid att markera.
  Mot Rafael Nadal.
  Mot den flata, motarbetade domarkåren

.

Om de bara hållit sig till regelverket hade Söderling spelat åttondelsfinal i dag. Han hade vunnit mot Nadal. Eller snarare, Nadal hade fuskat sig bort från turneringen.

Tidsregeln säger att en spelare har 20 sekunder på sig mellan bollarna i en Grand Slam-turnering, 25 när det gäller andra tävlingar på ATP-touren. Bryter någon mot regeln ska domaren först utdela en varning, sedan bestraffa spelaren med poängavdrag varje gång det upprepas.

Myglar i varje match

Hur många gånger Nadal tilläts fuska i maratonmatchen? 50, 100, 150... Ingen vet med säkerhet, men det är uppenbart att han myglar i varje match.

I dag är det Mikhail Youzhnys tur eller otur att uppleva den frustration Söderling kände.

Det som var så glädjande var att svensken hade kurage nog att visa sitt missnöje. Han gjorde det genom att imitera Nadal, som ägnar 20 minuter av varje match åt att rätta till kalsongerna. Det måste vara en av tennisens största gåtor, varför Nadal verkar spela i stringkalsonger.

Det så kallade kalsonghånet har blivit årets största snackis. Det ses som en stinkande brakfjärt i fisförnäma Wimbledon. Skandal. Skäms, Söderling.

Ett gladiatorspel

”Det värsta som har skådats i tennisens historia”, skriver en mejlare.

Tillåt mig skratta. Tennis är ett gladiatorspel och en gentlemannasport i ett. Det är ett problem. De stålullsglänsande rustningarna får inte bära spår av blod.

Söderling struntade i allt det där. Han ville inte bjuda Nadal på jordgubbar under sidbytena. Han har blivit en krigare och uppträdde som en sådan. Han bad inte om ursäkt för sina nätrullare, lika lite som Nadal sa förlåt när han fuskade och prickade linjerna.

Tennisen behöver spelare som Söderling, karaktärer, personligheter och mönsterbrytare. 22-åringen rättade inte in sig i de välkammades led och fick fan för det, men i mina ögon är han en hjälte.

Är du en gentleman, Robin?

Jag kunde inte låta bli att ställa frågan när jag pratade med honom i går.

– Ah, det beror på hur man definierar en gentleman. Jag skulle aldrig göra något i en match mot någon som är schysst. Om någon däremot inte är schysst kan jag inte bara stå och ta emot.

Det handlar om krig

Söderling gjorde inte det. Han förlorade matchen, men han vann det psykologiska kriget. Det är det tennis handlar om. 40 procent är kunnande och fysik, 60 procent mental styrka.

När jag tidigare fått frågan om svensk tennis framtid brukar jag svara: ”Om Robin Söderling, med sitt grundspel, hade Joachim ”Pim-Pim” Johanssons psyke – eller vice versa – kan de slåss om de stora titlarna.”

Ingen kan hindra Roger Federer från att ta sin femte raka titel i år, men nästa år kan Söderling stoppa sviten. Han har äntligen blivit en världsspelare, även mentalt.

Stefan Holm