Skönt – men låt inte fuskarna behålla medaljerna

Det är lika skönt varje gång.

Rapporterna om att Venelina Veneva åkt fast till slut är ytterligare ett bevis på att dopningpolisen är på väg att vinna kriget mot fuskarna.

Men nu är det dags att gå ett steg vidare och stryka fuskarnas rekord och ta tillbaka deras medaljer.

Jag såg Veneva ta EM-silver i Göteborg förra sommaren och få av konkurrenterna gratulerade henne efteråt.

Sedan hann hon ta EM-brons inomhus i Birmingham i början av mars – innan fällan slog igen i våras. Nu pågår de vanliga bortförklaringarna och överklagandena som gör att processen drar ut på tiden.

Men det hjälper inte. Veneva är fast och det var sannerligen på tiden.

Gick från 1,90 till 2,03

Konkurrenterna har misstänkt det hela tiden. Bulgariskan har visat upp ett typiskt gammalt öststatsmönster från förr och hållit sig borta från de stora galorna, där chansen att hamna i dopningkontroller efteråt är som störst.

Så gjorde hon i fjol, då hon dök upp till EM i Göteborg efter att inte ha tävlat på en och en halv månad.

Och då var det en småtävling hemma i Plovdiv i Bulgarien. Då hoppade Veneva 1,90. I EM flög hon över 2,03 och var millimetrar från att ta även 2,05.

Det var precis som man jobbade i det gamla DDR.

Veneva snodde EM-silvret precis före Kajsa, som naturligtvis kokade av ilska inombords. Kajsa har aldrig dolt vad hon tycker om bulgariskan.

Jag tror det är de sista resterna av en gammal dopningkultur som är på väg att försvinna just nu.

I tidigare fuskarlandet USA har Wada och den amerikanska olympiska kommittén äntligen tagit tag i problemet.

Det som tidigare sopades under mattan, lyfts nu fram. Ingen går säker.

Inte ens världsrekordhållaren Justin Gatlin på 100 meter, som åkte fast med syntetiskt testosteron i kroppen i fjol.

Inte ens Greklands största friidrottsstjärnor överlevde OS i Aten. Alla minns farsen inför OS, då Kostas Kenteris och Ekaterina Thanou lekte katt och råtta med dopningpolisen.

Varje gång dopningkontrollanterna dök upp var de två någon annanstans i världen. Det var en jakt som pågick över halva jordklotet, innan de försvann en sista gång veckan före OS. Men då var det för gott.

Det var den goda nyheten – fuskarna åker fast. Den tråkiga är att deras rekord få stå kvar och att de får behålla sina medaljer.

Jag tycker att alla som fälls för dopning ska bli av med allt de skrapat ihop tidigare.

En gång fuskare, alltid fuskare.

Det är bara att skriva in i reglerna, att den som ertappas med dopning blir av med rekord och medaljer retroaktivt.

Säg tio år.

80 procent kunde åkt fast

Problemet är alla hopplösa damrekord som står kvar som ett minnesmärke över dopningens glada 80-tal.

Eller de kinesiska världsrekorden på 1 500 och upp till 10 000 meter år 1993.

Tider och längder som är så osannolika att bara det är ett bindande bevis för dopning.

På fem dagar i september sprang kinesiskan Wang Junxia under de gällande världsrekorden på 1 500, 3 000 och 10 000 meter.

Hon har fortfarande kvar rekorden på 3 000 och 10 000, men åkte aldrig fast. Då fanns inte dagens sofistikerade testmetoder och fuskarna slapp undan.

Hade dagens tester funnits vid OS i Söul 1988 hade inte bara Ben Johnson åkt fast. Jag tror 80 procent av guldmedaljörerna gjort det.

Det säger en del om dopningens verkliga guldålder.