Flinck: Landslaget måste ta tillvara på superlöftena

Johan Flinck

Förbundets talangfabrik har gett oss en mycket spännande framtid för svensk landslagshandboll.

Men hur många av superlöftena blir toppspelare?

Jag har tagit en titt på det där.

helskärm

Sverige har de senaste sex åren tagit lika många medaljer (nio) i JEM, JVM, UEM och UVM som under alla föregående år tillsammans. Utvecklingen har dessutom accelererat de senaste två åren och i JVM i Ungern lär den fjärde medaljen sedan förra sommaren komma nu i veckan. Stefan Lövgren har förstås en poäng om den här fina utvecklingen på ungdomssidan:

– Det här är avgörande för om vi ska vara med i världshandbollen framöver.

Men hur många av UVM-stjärnorna blir internationella storspelare eller ens a-landslagsspelare om vi koncentrerar oss på herrsidan i den här spalten?

Bara ett fåtal hamnade i a-laget

Före sommarens guld hade Sverige varit framme i UVM-final, alltså själva examensdagen, fem gånger: 1985 (64–65:or), 1991 (70–71:or), 1999 (78–79:or), 2003 (82–83:or), 2007 (86–87:or).

Jag roade mig med att dela in alla svenskar som spelat UVM-final i fem kategorier utifrån hur seniorkarriären sedan gick:

Världsstjärna.

Internationell storspelare.

Landslagsspelare (etablerad).

Utlandsproffs (ja, inklusive spel i Norge).

Elitseriespelare.

Det visar sig att bara tre till sex spelare i varje finaltrupp på 16 spelare har etablerat sig i a-landslaget och en till tre av dessa har i sin tur nått nivåerna internationell storspelare eller världsstjärna (undan­taget silverlaget 1985 med hela fyra blivande världsstjärnor i Magnus Wislander, Ola Lindgren, Staffan Olsson och Tomas Svensson).

Kan bli en fråga om tur

I guldlaget 2007 är det bara målvakterna Johan Sjöstrand och Andreas Palicka samt Johan Jakobsson som etablerat sig i landslaget. Tio av de 16 har bara nått elitserien. I silverlaget 1991 etablerade sig inte en enda i a-landslaget. Men så var de också tvungna att slå sig in i ett Bengan Boys som just hade erövrat världen och skulle fortsätta leverera i elva år till.

I det sammanhanget har Lövgren ytterligare en poäng:

– Man måste titta på åldersstrukturen och karaktären på a-landslaget just vid det speciella tillfället. Har man otur har man ett gäng unga världsstjärnor framför sig som ska spela i tio år till. Har man ”tur” finns det en åldersstruktur som passar så man slussas in efterhand.

Fältet är öppet

Själv spelade inte Lövgren ett enda mästerskap som ungdomsspelare. Han togs aldrig ut till det där silverlaget 1991. Men det gick ju rätt bra ändå ...

Tittar vi på a-landslaget i dag så har sommarens u-världsmästare knappast ett gäng unga världsstjärnor som ska hålla på tio år till framför sig. Inte minst på niometer och i mittblocket bakåt ligger fältet öppet.

Men fältet låg synnerligen öppet också för UVM-guldlaget 2003. Och det var en kull som betraktades som den kanske mest talangfulla sedan Wislander & Co 1985. Men Kim Andersson var den ende som utvecklades till världsstjärna, Fredrik Petersen (till slut) och Jonas Larholm blev två internationella storspelare och Lukas Karlsson etablerade sig i landslaget under en period.

Blir utdelningen bättre?

Kan förbundets satsningar på talang­projekt, b-landslag, implementering av a-landslagets idéer ge oss en bättre utdelning de närmaste åren?

Förhoppningsvis, ja. Och det lär behövas för att vi ska kunna slå oss in bland de absoluta toppnationerna som Spanien, Danmark, Frankrike och Kroatien framöver.

Bara att hoppas att talangerna inser vilka möjligheter och förutsättningar de får och gör något av dem.