Niva: Mourinho kvävde brasan
MADRID. Atlético Madrid hade väntat på den här matchen i fyra årtionden.
Det var väl inget.
Mark Schwarzer synade ålderspotten och höjde.
Själv hade han ju varit på väg hit i nästan 42 år.
Det var något med ljuset, det var något med ljudet.
En brandgul sol var så smått på väg ner bakom läktartaket, och kraften i sången fick betongen på den gamla arenan att knaka.
Minuterna före avspark var det svårt att se och ännu svårare att höra här nere på Vicente Calderón. Det var som att befinna sig mitt i en flammande fotbollseld som ingen skulle ta sig ur levande. Läktarna stod i lågor, läktarna brann av ljudvågor.
Sedan började matchen. Sedan kvävde José Mourinho brasan med sin försvarsfilt.
Så värst sofistikerad var inte hans matchplan, och han borde själv vara den första att erkänna det. Strax före jul tröttnade Chelsea-managern på att hans lag släppte in för många mål, så han bestämde sig rätt och slätt för att vikta om det.
Lägre utgångspositioner, fler spelare på försvarssida, mer fokus på omställningar och mindre på eget bollinnehav.
– Att vinna matcher med 1-0 är enkelt, skrävlade Mourinho, och såg till att sitt Chelsea tog sig framåt genom att tänka bakåt.
Dubbla försvarsled
Ikväll vred han tillbaka defensivskruvarna ytterligare ett par hack.
Chelsea ställde upp i dubbla försvarsled – en rak fyrbackslinje skyddad av en femmannafront – och frågade Atlético Madrid vad de tänkte göra för att bryta ner den.
De fick ärligt talat inte särskilt mycket till svar.
Diego Simeones har själv sagt att det där med bollinnehav inte intresserar honom ”ett skit”, och på en av presskonferenserna inför den här matchen fick hans lagkapten frågan om vad de skulle göra ifall Chelsea lät dem föra spelet.
– I så fall ger vi bara tillbaka bollen till dem, flinade Gabi.
Skämtet stockade sig allt mer i halsen för varje anfall som strandade utan att överhuvudtaget ha byggts upp. Atlético Madrid kanske är världsbäst på att vinna boll högt och sedan spränga sig igenom med sin explosiva kraft – de är däremot inget vidare på att tråckla fram öppningar ur ytor som egentligen inte finns.
Diego Costa hittade inget gräs att springa på, Diego Ribas fångades in i en säck och Kokes passningsvägar stängdes till innan han hunnit få bollen igenom dem.
Och de gånger någon förlupen boll rann igenom eller lyrades in – ja, då fanns en snart 42-årig friskus där för att plocka ner dem.
Det blev inte Thibaut Courtois kväll. Det blev faktiskt inte ens Fernando Torres kväll. Det blev en uträknad gammal australiensares kväll.
1974 var senast som Atlético Madrid spelade Europacupsemi 1974. Okej. Men Mark Schwarzer föddes faktiskt redan 1972.
Numera är han inne på sitt tredje årtionde som toppmålvakt. Han har deltagit i VM, han har vunnit cupfinaler och han har gjort mer än 850 elitmatcher. Ändå går det absolut att hävda att det här var den största och potentiellt svåraste.
Ett ärkeproffs
Att hoppa in oförberedd i en Champions League-semifinal, mot ett fysiskt och småfult motstånd, på en bortaarena som väntat så länge på just den här dagen – det är inget som vilken färsking som helst går i land med.
Inte vilken veteran som helst heller, för den delen, men så är ju Mark Schwarzer ett ärkeproffs ända ut i målvaktshandskarna. Trots att han har suttit på bänken under i stort sett hela sin tid i Chelsea har han alltid förberett sig för att spela. Trots att han sett och gjort det mesta så har han alltid velat fortsätta utvecklas för att få uppleva ännu mer.
Som nybliven 40-åring fick han ofta frågan om det inte var dags att lägga av. Inte ännu, svarade Schwarzer. Han hade ju inte spelat i Champions League.
– Jag har fortfarande mål kvar framför mig. Allt är en del av den stora planen, sa han då.
Nu stod han här på Vicente Calderóns gräsmatta och håvade in inlägg och skopade upp skott och gjorde sig själv till hela semifinalens nyckelfigur. Strax efter att slutsignalen gått och nollan förblivit intakt knackade han sig sedan belåtet mot smalbenen.
Där satt samma gamla trotjänare som följt med på hela den långa vägen från Australien. Mark Schwarzer har haft samma benskydd på sig i alla matcher han spelat sedan proffsdebuten 1992.
Nu fick de vara med om ännu en resa, ett äventyr på övertid som kanske kan bli det allra mest omtumlande av dem alla.
Det hade ju gått att skriva att de där nötta benskydden har varit med om precis allt vid det här laget, men först ska man väl påminna sig om att de faktiskt inte deltagit i en Champions League-final.
Ännu.