Stormötet avgjordes återigen i regelboken

Erik Niva: Målchansutvisningen hela fotbollssportens allra mest felformulerade

Den större killen räddade, det bättre laget vann.

Var matchen avgjordes?

Återigen i regelboken.

Vi börjar med den vändpunkten som vi kan klä i fotbollsromantisk skrud, då det här egentligen var en kväll och en match som förtjänade bättre än att fastna i ännu ett ändlöst tjafs om regeltolkningar och stadgeändringar.

Tänk er att två små killar först träffas på en lerig plan i utkanterna av en av hela Europas allra gråaste och mest tröstlösa städer.

Den ena är sex år gammal, liten, mörkhårig och inåtvänd. Den andra är två år äldre, storvuxen, blond och bullrig.

Tillsammans följer de sedan varandra genom uppväxten och utvecklingen. De går i samma skola, hänger på samma rastgård, spelar i samma ungdomslag. Den ena gör målen i ena änden av planen, den andra räddar dem i den andra. Efter träningarna brukar de stanna kvar och köra prestigefyllda strafftävlingar mot varandra.

Och tänk er sedan att deras vägar delvis skiljs åt – men att de sedan stöter på varandra igen nästan 20 år efter att de först träffades, på en av hela Europas mest glittrande fotbollsarenor, i en match som hela världen tittar på.

Tänk er att den ena killen då ska skjuta hela den internationella säsongens hittills viktigaste straffspark och att den andra ska försöka rädda den.

Men nä, till sist är det ju inte den där filmmanusscenen som i slutändan sammanfattar den här matchen.

Istället får vi nu lov att ägna ännu en kväll åt att debattera en ännu mer betydelsefull straffsituation, och istället får vi nu återigen betona att det är regelboken snarare än domaren som avgör ett dubbelmöte.

Visst kan man väl diskutera hur Niccola Rizzoli tillämpade den aktuella regelparagrafen – var målchansen verkligen så uppenbar efter Arjen Robbens lite missriktade sistatouch? – men i så fall hakar man upp sig på budbäraren snarare än meddelandet.

För att uttrycka sig enkelt: I mina ögon är principen om den så kallade målchansutvisningen hela fotbollssportens allra mest felformulerade.

I de allra flesta fall leder den till bestraffningar som är oproportionerligt hårda, såna som avgör matcher som spelarna borde få göra upp om.

När man talar om dubbelbestraffning använder man egentligen en för lindrig term. I praktiken straffas Arsenal tre gånger om för en enda överilad Szczesny-satsning; de får en straff emot sig, de får en spelare utvisad och de tvingas dessutom spela returmatchen med reservmålvakten mellan stolparna.

Lär skriva om regeln

Nu vet jag visserligen att den internationella fotbollsfamiljens regelstiftande organ, IFAB, slutligen lär skriva om regeln vid sitt årsmöte i början av mars – men det är ju så dags då.

Den har redan hunnit förstöra alldeles för mycket för alldeles för många.

Med tio man i mer än en halvlek håller inte Arsenal emot Bayern München. Det otroliga förvandlas till det omöjliga.

Då spelar det inte längre någon roll om spelare som Yaya Sanogo och Alex Oxlade-Chamberlain överträffar sig själva eller om mittbacksparet med Per Mertesacker och Laurent Koscielny spelar precis så bra som vi vant oss vid – det kommer bara inte att gå.

Frågan handlar då inte längre om vilket lag som ska vinna matchen, utan istället om hur de ska göra det. Vilken sorts briljans ska bli låsöppnare?

Den här gången fick vi en sagoskruv från Toni Kroos – kanske världens allra bästa distansskytt numera – ett par prickpass från Philipp Lahm och en instruktionsboksnick från Thomas Müller.

Och jo, det var ju snyggt, det var ju sevärt – men det var inte den sortens hänförande pardans vi hade hoppats på.

Men man undrar ju ändå vad de tänkte på när de återigen stod öga-mot-öga, Mesut Özil och Manuel Neuer. Tänkte de tillbaka på alla de där regnvåta söndagsmorgnarna i norra Gelsenkirchen, på alla lunchraster på Bergen Feld-skolan?

Funderade de på hur de blivit fotbollsspelare tillsammans, på hur de där straffsparkstävlingarna brukade sluta? I vilket hörn den ena gillade att skjuta, åt vilket håll den andra föredrog att slänga sig?

Vad än Mesut Özil hade för tankar i huvudet så var de för många. När han väl slog till bollen gjorde han det utan minsta övertygelse, utan vare sig kraft eller styrning.

Manuel Neuer väntade, väntade och räddade.

Den lite äldre och lite större grabben vann igen.