Lance Armstrong: ”Skulle inte ändra något”
Publicerad 2020-05-25
Han är en av idrottsvärldens mest ökända fuskare. Men när cyklisten Lance Armstrong nu ges tid att berätta är det till synes utan ånger.
I natt sändes första delen av ESPN:s dokumentär "Lance".
– Jag skulle inte ändra något, säger Armstrong.
Han var hjälten, förebilden och kämpen som överlevde cancer och som tog sig tillbaka till att bli en av tidernas största idrottsstjärnor. Men de sju raka titlarna i Tour de France visade sig vara ett luftslott byggt av bloddopningsmedlet epo. Han fråntogs alla sina titlar 2012 och året därpå erkände till slut också Lance Armstrong själv, i en intervju med Oprah Winfrey, att han dopat sig under stora delar av karriären.
Med tanke på det skyhöga fallet – den amerikanska superstjärnan förlorade enorma summor pengar, bland annat ett jättesponsorkontrakt med Nike, liksom respekten hos fans och kollegor världen över – är det förvånande att han fortfarande inte verkar ångra något.
I Marina Zenovichs tvådelade ESPN-dokumentär "Lance", vars första halva sändes i USA i natt, säger han tvärtom att han skulle ha gjort om allting om han fick chansen.
– Allt försvann på 48 timmar, så där bara. Borta, säger Lance Armstrong i dokumentären, enligt australiska Fox Sports , men lägger snabbt till:
– Jag skulle inte ha ändrat på en enda sak. Numera jobbar jag för mig själv.
Dopad som 21-åring
Han berättar att han var 21 år, det var i början av 1990-talet, när han dopade sig första gången. Karriärens avgörande steg kom dock något senare, när han bestämde sig för att byta, som han kallar det, "lågoktanig dopning" mot bloddopning med epo.
– Epo innebar en helt annan nivå. De prestationshöjande effekterna var enorma. Sporten gick från lågoktanig dopning, som alltid hade funnits, till det här högoktaniga raketbränslet. Så det var ett beslut vi var tvungna att ta, säger Armstrong, enligt The Guardian.
Regissören Marina Zenovich tycker inte att dokumentären tillåter Armstrong att skönmåla sitt öde. Hon intervjuade honom vid åtta tillfällen mellan mars 2018 och augusti 2019 och det fanns inga restriktioner kring vilka frågor som fick ställas, säger hon.
– Jag tror att han gillade delar av dokumentären och att han ogillade andra delar, vilket är precis som väntat, säger hon till New York Post.
”Inte mycket ånger”
Journalisten Aaron Timms skriver dock i The Guardian att det är lätt att se dokumentären som ett sätt för en av tidernas mest ökända fuskare att urskulda sitt agerande.
”Det vi inte får se mycket av är ånger och självbegrundan. Genom hela dokumentären använder sig Armstrong mest av pronomen 'man' och 'vi' – 'jag' får inte mycket plats”, skriver Timms och citerar sedan den tidigare cykelstjärnan ur dokumentären:
– Det enda sättet man kan dopa sig på och samtidigt vara ärlig är om du aldrig får en fråga om det, och det är inte realistiskt. I samma sekund som man får frågan, så ljuger man. Vi ljög allesammans.
Lance Armstrong, i dag 48 år gammal, berättar också om hur han formades av sin tuffa uppväxt, och att han med facit i hand klarade sig bättre än väntat.
– Det är ett mirakel att jag inte blev massmördare, säger Armstrong.
Blev slagen av styvpappan
Hans mamma Linda var bara 17 år när hon fick Lance och hans biologiska pappa fanns inte med i bilden. Styvpappan Terry Armstrong adopterade Lance när denne var tre år.
– Lance skulle aldrig ha blivit den mästare han blev utan mig, för jag hunsade honom. Jag hunsade honom som ett djur, säger styvpappan Terry Armstrong i dokumentären, enligt Fox Sports.
– Det är det enda som jag mår dåligt av. Att jag lite för mycket fick honom att vilja "vinna till varje pris".
Lance Armstrong beskriver styvpappans uppfostringsmetoder i mer direkta ordalag:
– Han slog mig sönder och samman, säger Lance Armstrong.
Berättelsen om uppväxten är en viktig del av dokumentären, skriver Aaron Timms i The Guardian. Den visar hur Lance Armstrong redan tidigt i livet lärde sig att ta till alla tillgängliga medel för att nå toppen.
”Han föddes in i en vissen omgivning, och Armstrong förblev vissen. Det som framkommer under de här fyra timmarna är en historia inte om ett ensamt ruttet äpple utan om en hel hög sådana – en utförlig berättelse, från vagga till grav, om en elitidrottare som betedde sig precis i linje med det som hans omgivning förväntade av honom.”
