”Carla” – mannen utan mellanvägar – körde bara för att vinna
Publicerad 2017-07-07
Håkan Carlqvist valde en egen väg.
För honom fanns det ingenting annat:
– Jag är nöjd när jag vinner guld, förklarade han.
– Allt annat är en besvikelse.
Glasmästaren från Skälby utanför Stockholm levde efter den devisen. Det var allt eller inget. Det fanns ingen gråzon, ingen medelväg och ingen växel utom den högsta. Han var en legendar, en ikon och en idrottsman med ett mycket stort hjärta både i med- och motgång. Ingenting kunde stoppa hans frispråkighet och ingenting kunde stoppa honom från att nå sina mål.
– Jag ville bli bäst, det drev mig. Inget annat, sa han till Aftonbladet år 2000.
Valde bort hockeyn för motor
Han spelade fotboll och ishockey fram till sena tonåren, men som 17-åring bytte han till motocross och bara ett år senare slutade han åtta i SM.
1974 VM-debuterade han och tog silver i SM och därefter vurpade han våldsamt och skadade benet svårt. Men han kom tillbaka, för att tre år senare skada sig svårt igen och läkarna förklarade för honom att karriären var över – om han inte ville sitta i rullstol när han var 50 år.
Fanns inga mellanvägar för Carla
Håkan Carlqvist lyssnade inte på det örat.
– Antingen vann jag eller så bröt jag, berättade han för Aftonbladet år 2000.
– 1977 sa läkarna att jag inte kunde fortsätta köra motocross, men jag höll på till 1989.
Håkan Carlqvist gick sin väg, stod för sina ord och valde att återigen kämpa sig tillbaka till världseliten. Med en vilja av stål och tuff fysträning återvände han till VM-serien, 1978 vann han sin första VM-deltävling och 1979 var han starkare än någonsin.
Då var han en stålman som krossade allt motstånd. Trots att han drabbades av en svår axelskada och en hjärnskakning under säsongen vann han 14 av 24 delsegrar i 250 cc och när säsongen var över hade han tagit 248 poäng – närmsta konkurrent Neil Hudson hade tagit 70.
Klev upp i tyngre klassen
Han fortsatte sin satsning i den tyngre klassen 500 cc, motståndet hårdnade, han hade problem med sjukdomar och efter två heatsegrar slutade han trea den säsongen.
Hans jakt på den tyngsta titeln fortsatte, men så gjorde också oturen och skadelistan blev allt längre. 1982 bröt han handleden precis innan VM-starten.
I Englands deltävling vurpade han framlänges över sin mc och skadade både armar och ben, i Tysklands GP bröt han ett finger. Trots det gav han inte upp utan han bestämde sig för att komma tillbaka och 1983 visade han vad ordet fighter innebär.
Han trotsade motgångar, skador och smärtor. Han trotsade egentligen alla odds och allt som skulle vara omöjligt.
VM-säsongen 1983 inleddes med att han hade svåra smärtor i ryggen, problem med underlaget och han gjorde flera misstag. När serien kom till Sverige körde han bra och var etta och tvåa i de båda heaten, men han föll tillbaka i samband med nästa deltävling i Finland då han hade problem med både förgasaren och formen.
Efter ungefär halva säsongen låg han långt efter belgaren André Malherbe i sammandraget och drömmen om en VM-titel i den tyngsta klassen såg ut att gå i kras.
Gång på gång fick han misshandla sin kropp, han körde med ett brutet revben, trotsade smärtan och pressade sig själv över gränserna. Först den 24 juli gick han upp i ledningen av tabellen och när han kom till holländska St Antonis lite mindre än en månad senare såg det ut som om han ändå hade chansen att vinna sin efterlängtade VM-titel.
Fick slita för efterlängtade VM-titeln
Han hade 17 poäng till godo på Malherbe, men det blev ingen enkel resa.
Istället ställdes han inför nästa prövning när han blev påkörd under inledningen av det första heatet. Hans mc fick sig en rejäl smäll och en skada på växelspaken vilket gjorde att han fick köra hela loppet med tvåans växel.
– Det var Leffe Persson som brakade in i mig. Växelspaken krökte sig och det var helt omöjligt att peta i trean, utom på startrakan. Jag tappade mark hela tiden och kunde omöjligt köra upp mig, berättade Carla för Aftonbladet efter loppet.
– Samtidigt visste jag att Malherbe låg framför mig och jag kunde inte göra någonting åt det.
Han tog sig i mål som sjua och fick med sig fem poäng inför säsongens sista heat. Då skiljde det 14 poäng mellan svensken och belgaren. Pressen på honom var enorm och knappast blev det bättre av att han inledde säsongens avgörande heat med en vurpa.
– Jag vet inte vad som hände, jag var livrädd för att jag skulle råka ut för någonting, i synnerhet som Malherbe tog starten och bara drog ifrån, berättade Håkan Carlqvist efteråt.
– Jag var helt slut i huvudet. Min morsa kunde ha kört fortare än vad jag gjorde i det andra.
Trots det slutade Håkan Carlqvist fyra i det andra heatet och han var den förste svensken på 13 år som säkrat VM-titeln i motocrossens 500 cc.
Hans prestation och framförallt kampen som ledde fram till den efterlängtade titeln gav honom ett Bragdguld och en plats i det svenska folkets hjärta.
Det var också hans största minne från karriären.
– Det var kul med det erkännandet. VM-guldet 1979 var annars det roligast.
1988 vann Carla sin sista GP-tävling och ett år senare tvingades han lägga av. Hans kropp orkade inte längre med den tuffa påfrestningen och omställningen till ett vanligt liv upplevde han som väldigt tuff.
– Den är svår och kämpig, berättade han för Aftonbladet år 2000. Motocrossen var ju mitt liv från 16 års ålder. Helgerna var värst. Jag slutade (1989) med något jag tyckte om, men jag tvingades göra det på grund av alla skador.
Plågades av skadorna efter karriären
Efter karriären led han svårt av sina skador. Han flyttade till Frankrike där luftfuktigheten är lägre för att slippa smärtorna och värken i kroppen.
Vid ett par tillfällen syntes han i offentliga sammanhang, den senaste gången var under en tv-inspelning 1997 där han föll och skadade sig väldigt svårt.
– Jag råkade ut för en löjlig vurpa i 20-30 kilometer och slog sönder bäckenet, berättade han.
Den skadan präglade de sista 20 åren av hans liv, trots flera operationer hade han svårt att leva ett aktivt liv och han hade stora problem med rörligheten. I går kom beskedet om att Håkan Carlqvist har dött, 63 år gammal.
Han var en man som alltid en egen väg.
Han var en av de största inom den svenska idrottshistorien.
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)