Niva: Guardiola återvänder – efter krigsförklaringen
Den moraliska finalen?
Tja, kanske det.
Då får vi väl passa på att njuta av att vi nu får se den två gånger om.
Något måste ge vika.
Det här är ju säsongen då Bayern München ska bli unika genom att bli första klubb att försvara Champions League-bucklan. Och det här är ju även säsongen då Real Madrid äntligen ska vinna sin historiska tionde Europacuptitel.
Men något måste ge vika. Och något måste alltså ge vika redan nu.
Darrade av uppspelthet
För knappt två år sedan satt jag på Bernabéu och såg de här två klubbarna spela en avgörande Champions League-semifinal.
Jag minns hur jag kom på mig själv med att skaka efter en halvtimme av matchen, att jag bokstavligen darrade av någon sorts nervös uppspelthet.
Det var så mycket som hände, så mycket att ta in att jag knappt ens kunde hantera pressen det innebar att vara åskådare.
Jag kunde sedan förstå att Cristiano Ronaldo och Kaká – båda vinnare av Guldbollen – missade i straffsparksavgörandet. Jag kunde empatisera med att Sergio Ramos till sist skickade den utslagsgivande straffen sisådär en halvkilometer ovanför arenans norra läktare.
Det var en av de mest pulserande fotbollsmatcher jag någonsin sett – och jag har ingen som helst anledning att tro att det blir annorlunda nu. Båda lagen har blivit ännu bättre sedan sist. Spelkvaliteten kommer att vara hisnande, fotbollen kommer att vara i fokus.
Favoritmötet kittlar mest
I andra änden av lottningen fick vi en outsidersemi som riskerar att förhandsdränkas av konspirerande, intrigerande och paragrafrytterier runt Thibaut Courtois.
Själv ser jag innerligt fram emot möjligheten att få se Diego Simeone mäta sin magnetiska svartkonst mot José Mourinhos, men trots det får jag ju lov att erkänna att favoritmötet kittlar ännu mer den här gången.
Real Madrid mot Bayern München. Klubben med allra flest Europacuptitlar mot klubben med tredje flest bucklor. Kantkampen med Cristiano Ronaldo och Gareth Bale mot Franck Ribéry och Arjen Robben. Och Pep Guardiola tillbaka i staden som påverkar honom allra mest.
Senast han ledde ett lag till Madrid för att spela Champions League-semi valde han för första gången att ta av sig sin mest välstrukna mask.
Då tog han till sist upp duellhandsken som José Mourinho konstant snärtade honom i ansiktet med. Han gick in till presskonferensen och läste upp en ilsken krigsförklaring, han återvände till hotellet för att mötas av en ovation från sina spelare och han åkte därefter till arenan och såg hans Barcelona återigen besegra Real Madrid.
Stort kliv för Pep
Den triumfen innebar ett stort kliv uppåt i tränarhierarkin för Pep Guardiola. Nu ska han försöka ta ytterligare ett, upp till nivån där hans visioner tas för verkligheter och hans metoder knappt längre kan ifrågasättas överhuvudtaget.
Där är han inte ännu.
Skulle FC Bayern istället åka ut mot Real Madrid skulle det innebära ett rejält hugg mot hans rykte och gloria. Då skulle årsutvärderingen stanna vid att han försämrat ett fungerande lag, att han experimenterat sönder ett fulländat koncept.
Pressen på Carlo Ancelotti ser annorlunda ut.
Han kommer naturligtvis inte att kunna vifta bort ett misslyckande, men Real Madrid är trots allt ändå en klubb som inte ens spelat final på mer än ett årtionde.
De är rikast på planeten, de har världens bästa spelare, de kan nog hitta fram till matchbilder som passar deras omställningsvilja – men de är trots allt ändå den här semifinalens underhundar.
De är inte framme och färdiga. De försöker fortfarande häva sig upp till de spelmässiga höjderna som Bayern München var uppe på förra våren. Men ja, detsamma gäller i och för sig för Bayern München själva.
2 steg från paradise.
Det här är inget dubbelmöte man tar sig igenom med en trekvartsprestation på halvfart. Laget som når finalen härifrån kommer att behöva spela på en nivå som tangerar det bästa som fotbollsvärlden hittills har skådat.