Niva: Når vi EM så här är det inte av egna kvaliteter
Vad fick vi ihop till slut?
Tio bra spelminuter, tjugo till som var okej utöver det?
Att vara tredjedelsbra räckte till en poäng den här kvällen – men når vi EM såhär handlar det mer om andras brister än egna kvaliteter.
Eftersom jag alltjämt vill knalla hem från Friends med halvfullt i glaset får jag väl göra en ansträngning och börja i den änden.
Upphämtat underläge. Poäng utan Zlatan. En rätt formidabel Jimmy Durmaz. En EM-väg som alltjämt ser fullt framkomlig ut.
Men tja, det var väl någonstans också det hela.
1-1 hemma mot detta begränsade Ryssland är inget särskilt bra resultat, och ska därför inte behandlas som ett sådant. Den svenska prestationen var i stort inget vidare, och vi ska heller inte inbilla oss något annat.
Kollektivt hittade vi de vanliga defensiva bristerna, och individuellt så såg vi många halvdana insatser av – ärligt talat – rätt halvdana internationella spelare.
I stort var det väl ungefär vad vi hade kunnat vänta oss.
Att göra svepande utvärderingar av en match med Erik Hamréns svenska landslag är dock sällan enkelt.
Startade utmärkt
Det räcker inte med en genomgripande analys, utan den måste delas upp i tio- eller femtonminuterssegment. Något som gällde under matchupptakten sköljs bort av ett förstamål, en tendens som sedan sätter sig försvinner under pausvilan.
Mål förändrar matcher – jotack, vi vet – men det här är något annat. Det här är något som utgår ifrån ett landslag som generellt prioriterar en diffus sorts spontanitet framför en mer genomarbetad systematik.
Just den här kvällen startade Sverige alldeles utmärkt, vann bollar högt och gick till konkreta anfall snabbt.
Det höll i knappt tio minuter, men efter ett Kokorin-mål och en Larsson-straff blev matchbilden omedelbart en helt annan.
Under resten av den första halvleken saknade sedan de gulblå både styrsel och struktur. Kvalitetskloke Kokorin tilläts dirigera matchvillkoren från sin öppna yta framför det svenska mittfältet, och Ryssland var bara ett skärpesnäpp ifrån att springa in med både två och tre mål.
Sedan kom dock pausvilan, och med den följde återigen den där tillsprattlingen som vi sett flera gånger tidigare.
En smått magnifik Jimmy Durmaz gjorde sin allra främsta prestation, Ola Toivonen satte bredsidan till – och i halvannan kvart därefter var det sedan Sverige som gick framåt med både kraft och tro.
Men säg den matchsekvens som varar för evigt, eller för den delen i ens en halvtimme.
Mediokert landslag
Ett par omställningsytor öppnade upp sig, och hemmalaget övergick till ett lågt och rätt ängsligt försvarsspel som det inte gick att bygga någon vinstforcering ifrån.
En poäng blev det, och det är svårt att argumentera för att vi skulle haft fler.
Just nu har Sverige ett mediokert landslag, men med det sagt ska vi konstatera att vi samtidigt också spelar i en högst medioker kvalgrupp.
Av någon svårbegriplig anledning tappade Montenegro poäng mot Liechtenstein, medan Österrike lyckades pressa fram en seger i Moldavien.
Vi behöver verkligen inte vara några världsmästare för att krångla oss förbi ett av de lagen. Vi får däremot gärna vara några snäpp bättre än såhär.
Vart tar vi då vägen härifrån? Tja, vi besegrar Liechtentein, och sedan åker vi till Podgorica.
Får jag välja tar vi då med oss en frisk lagkapten, en rättfotad högerback, en tydligare mittbackskommunikation, ett mer positionsmedvetet defensivt mittfältsspel och ett par spelmönster att utgå ifrån i offensiven.
Mycket begärt? Nä, inte särskilt – och så värst mycket mer ska faktiskt inte heller behövas.