Let’s get ready to rumble

Bank: Med rätt sorts kunskap finns ingen motsättning

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2019-05-06 | Publicerad 2019-02-18

Talangen före den mindre begåvade, killen före tjejen. När barnkonventionen blir lag kommer två läger storma ur ringhörnorna.

Ska vi satsa eller ska vi leka? Ska vi bli bra eller ska vi bli sossar?

Men frågan är felställd. Med rätt sorts kunskap finns det ju ingen motsättning över huvud taget.

En nioåring som får veta att han inte är bra nog för att få vara med. En sjuåring som talangbedöms och väljs bort. Eller – från andra sidan – en ambitiös tjugoåring som blivit bäst av alla efter att han fått kvalitetstränas med andra supertalanger sedan han var åtta.

I Sverige har vi ett ord för skärningspunkten där den kollektiva folkhems- och nyttotanken krockar med individens rätt att nå sin optimala potential. Jag vet inte hur etymologin ser ut, men vi brukar fnysa om ”sossefotboll” och mena att social verksamhet och grå likhetsextremism suddar ut den enskildes rätt att uttrycka sig fritt.

Alla barn tävlar

Om ett år blir barnkonventionen svensk lag, i en granskning som Sportbladets Patrik Brenning gjort görs analysen att det kan innebära slutet på toppning och selektering i svensk ungdomsidrott.

Let’s get ready to rumble.

De vanliga argumenten kommer att höras från de vanliga hållen, som vi vant oss vid. Vi genrepade ju med debatten när distriktsförbund inom fotbollen valde bort resultaträkning för små barn.

Skulle inte barn få tävla nu? Sosseskit.

Alla barn tävlar ju, alla barn mäter sig mot varandra, alla barn vet vid en viss ålder exakt hur bra eller dåliga de är på en massa saker. Och, ja, just där finns ju ett argument för varför vuxenvärlden inte behöver tala om det för dem ännu tidigare.

Det finns både svensk och internationell forskning som pekar på de rent negativa effekterna, även resultatmässigt, med för tidig specialisering eller selektering. Själv kom jag att tänka på extremfallet Island, den nation som överpresterat mer än några andra i den europeiska fotbollen de senaste åren.

Hur har de gjort?

När de nådde sina sagolika framgångar åkte journalister och fotbollsutvecklare från hela världen dit för att fråga.

– Jag är definitivt emot tidig selektering, sa Thorlakur Arnason, chef för ungdomsutveckling i förbundet. Man blir av med spelare, man förlorar talanger.

Skandalöst usel på många håll

På Island finns gott om välutbildade, kunniga tränare. På Island får alla ungdomar upp till arton år tillgång till träning med vilken klubb de vill. Regeringen subventionerar träningen, det är en vinstaffär för folkhälsan, och öppenheten är ett sätt att inte gå miste om talanger. Island är för litet för att kunna unna sig den lyxen, ur ett rent prestationsperspektiv. Grader av nivåanpassning är en annan sak, ofta sker de helt naturligt. Barn vet.

I Sverige pratar vi mycket och ofta om mental ohälsa och att unga rör sig för lite, samtidigt som tillgången till idrottshallar och -planer är skandalöst usel på många håll. Vi vet att kontinuerlig fysisk aktivitet hotas av det faktum att en ung människa kan ha ett rikt liv framför en smartphone eller dataskärm.

Har vi råd att tala om för sjuåringar, i en ålder när ingen kan ha en aning om huruvida de kommer att vara supertalanger när de är 15, att de inte får vara med för att de är för dåliga?

(Det var en retorisk fråga).

Vuxenvärldens uppgift är att ge barn möjligheten att leva ett långt liv med rörelse, glädje och idrott. Vuxenvärldens uppgift är också att ge alla barn möjligheten att förverkliga sig själva, att få chansen att bli så bra de vill bli.

Den nya lagen kommer – FN eller inte FN – på väldigt många håll att tolkas som en sosselag, ett sätt att inskränka på begåvningarnas utsikter att utvecklas.

Men det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra. Om vi ser till att pojkar och flickor, tidiga och sent utvecklade, rika och fattiga, talanger och trögstartade får samma möjligheter att träna och tävla så kan vi diskutera resten sedan. Det barnkonventionen gör är att slå fast att barnens perspektiv ska gå i första hand.

Är det verkligen något vi borde bråka om?