Laul: Han blev vår ”Mr Allsvenskan”
För gemene man är Sveriges nye förbundskapten en glasögonprydd tränare som tog IFK Norrköping till SM-guld 2015.
För oss som lever och andas allsvensk fotboll är Janne Andersson så mycket mer, något större, en kulturbärare.
Jag hoppas och tror att jag talar för fans och supportrar i alla läger när jag uttrycker det så här:
Lycka till med nästa uppdrag, Mr Allsvenskan.
Laul sammanfattar omgång 2 i emojis – se under artikeln
Det har gått ganska exakt ett år sedan jag tillsammans med kollegorna Simon Bank och Johan Flinck fick idén att sätta ihop en lista över de hundra roligaste händelserna i allsvenskan under 2000-talet. Vi hade tidigare tagit samma grepp på landslaget, inspirerade av Filips & Fredriks ”Hundra höjdare”.
Vi kom snabbt fram till listans etta: Det galna 3-3-derbyt på Råsunda mellan AIK och Djurgården 2003 som sammanfattar allt som är positivt med serien: Känslorna, dramatiken, vansinnet, karaktärerna, publikkraften, oförutsägbarheten.
Vi var överens om att Glenn Hyséns ”Tobbe é klar”, Sören Cratz ärevarv på Söderstadion och Martin Mutumbas ”2LAX9”-intervju också skulle vara högt upp. Liksom Nora Strandbergs och Magnus Haglunds ”Nie poäng på nie matcher?”.
Resten av listan föll på plats allteftersom, snart återstod bara ett frågetecken: Vem skulle fronta hela paketet?
Filips & Fredriks original har Göran Persson på omslaget, vår landslagslista hade Lasse Lagerbäck – men vilken enskild människa symboliserar egentligen hela allsvenskans moderna historia?
Zlatan?
Gjorde bara en halv säsong.
Daniel Tjernström?
För lugn.
Henrik Rydström?
Hade precis slutat.
Men så tittade vi igenom materialet ytterligare en gång, och plötsligt framstod det tydligt och klart: Ur den enorma textmassan uppenbarades två namn som vore de ristade med en trasig skruvdobb:
Janne.
Andersson.
Personifierar allsvenskan
Vi insåg att Janne Andersson hade lagt beslag på inte mindre än elva listplaceringar, att han där och då hade coachat 440 allsvenska fotbollsmatcher under 2000-talet, vi såg bilden torna upp sig av en människa som på alla sätt personifierar den fotbollsserie som betyder så mycket för så många:
Han är inte perfekt men han brinner.
Han är lovande men inte fullärd.
Han käftar och väsnas men där under finns ett varmt och omhändertagande hjärta.
Han ÄLSKAR korv med bröd.
Han heter Janne Andersson, mer allsvensk fotboll blir det fan inte över ett namn (det skulle möjligen vara Janne Allsvenskan då).
När jag ringde upp Janne för att gratulera till vår utnämning svarade han som han brukar, spontant:
– Fy fan.
Sedan firade han av ett par anekdoter om det som hans stora engagemang alltför många gånger lett till: Att domarna visat upp honom på läktaren:
– Förresten, 2012, också mot Kalmar, var jag irriterad på domaren, fjärdedomaren och assisterande domaren. Jag visste i paus att nu kommer de gå in på sitt rum och komma överens om att ”Nästa grej Janne säger då tar vi upp honom på läktaren”. Så jag tänkte att den chansen ska de fan inte få. Istället gick jag upp och satte mig på läktaren självmant, och såg andra halvlek därifrån. Det var strategiskt. Jag gick ner fem minuter före slutet, och vi vann med 2-0.
Så föddes ”Party-Janne”
Nu belönas Janne Andersson med svensk fotbolls tyngsta tränaruppdrag, och därmed är det också på sin plats att begrava det smeknamn jag en gång förärade honom med.
Men först historien om hur ”Party-Janne” verkligen föddes:
Det var i mitten av -00-talet och vi var på väg hem från Budapest där landslaget vunnit en kvalmatch mot Ungern. När Sportbladets utsända tidigt på morgonen anlände till flygplatsen sprang vi på ett glatt kompisgäng som bytt frukosten mot ett par avslutande segeröl. Där satt alltså Halmstads dåvarande tränare Janne Andersson och sjöng ”Peta in en pinne i brasan, hämta ett par öl och revbensspjäll”.
– Jag är lite flygrädd, förklarade Sveriges framtida förbundskapten och sedan var det inte mer med den saken.
När Expressen något år senare publicerade en obegriplig men rätt rolig artikel om att Janne Andersson besökt innerestaurangen Teatergrillen kvällen före allsvenska premiären mot AIK föll sig smeknamnet naturligt: ”Party-Janne”.
Något mer har aldrig funnits bakom det i mitt tycke oförargliga uttrycket men åren går, saker och ting förändras, i höst är Janne Andersson förbundskapten och det är kanske onödigt att bjuda utländska kollegor på möjligheten att ställa presskonferensfrågor i still med ”How about your nickname?” inför viktiga landskamper.
Lycka till!
Samtidigt med denna avbön vill jag passa på att önska allas vår ”Mr Allsvenskan” lycka till med nya jobbet. Det skulle förvåna mig om jag inte har fans och supportrar från alla läger med mig här.
Janne Andersson kan lämna allsvenskan med högt huvud, och vi behöver knappast tvivla på var han står när det kommer till att släppa fram de unga talanger den här serien faktiskt producerar.
Janne Andersson blir kanske mer tystlåten i hans nya roll men fortfarande en vaksam beskyddare av allsvenskan, en hjälte som den här serien har förtjänat.
En hjälte som behövs bättre någon annanstans just nu.
Laul sammanfattar: Emojisvenskan – omgång 2
Vill du se sammanfattningen på Snapchat?
Fota spöket eller sök upp Sportbladet.
AIK:s guldklimp
Mycket har förstås redan sagts om Gnagets Alex Isak, 16-åringen som sänkte Östersund med ett närmast perfekt agerande vad gäller de tre T:na: Tanke-Tajming-Tillslag. Frågan är om inte han själv uttryckte det bäst: ”Teknik är viktigt men man måste veta vad man ska göra med den”. I mars sköt Isak Sverige till U17-EM, och om den här framgångssagan fortsätter sitter AIK på en guldklimp som de inte bör sälja utomlands för under 50 miljoner kronor.
Dags att syna regelverket, SvFF?
Jag har ägnat veckan åt att fördjupa mig i nykomlingen Östersunds ekonomi, och hittade inte mindre än åtta skulder för skatter och arbetsgivaravgifter som nått Kronofogden senaste två åren. Det ställer en fråga till Kjell Sahlström & Co. som beslutar om elitlicenserna: Ska elitföreningar verkligen kunna ha hur många skatteskulder som helst under ett år bara för att kontot är rent 31 augusti? Exemplet ÖFK visar att regelverket kan behöva ses över.
Leda allsvenskan från start till mål
2003 gick dåvarande Djurgårdstränaren Zoran Lukic ut i medierna och sa att "Vi ska leda serien från start till mål". Så blev det i princip. Nu har Djurgården på nytt inlett med två raka segrar och toppar tabellen. För dagens tränare Pelle Olsson – som är en mer försiktig general, milt uttryckt – väntar nu gamla klubben Gefle, följt av något han aldrig lyckats vinna: Ett Stockholmsderby (mot Hammarby). Sex poäng där och Pelle kanske tar bladet från munnen? Eller, glöm det förresten.
J-Södra gjorde det omöjliga
Efter den hyllade halvleken på Tele 2 Arena tog AIK ner Östersund på jorden igen (även om ÖFK:s sätt att rulla boll fortfarande sticker ut extremt). Men en annan nykomling har redan svarat för årets största resultatknall: Jönköping Södra har inte bara har två raka segrar, de besegrade även Malmö FF vilket egentligen inte ska vara möjligt sett till de ekonomiska skillnaderna. Även om inte Tony Ernst och MFF-fansen håller med så måste man älska allsvenskan bara just därför.
En riktig skitstart, Bajen
Hammarby kom undan med blotta förskräckelsen hemma mot nykomlingen Östersund (1-1), sedan blev det storförlust mot Elfsborg (4-1). Tränaren Nanne Bergstrand, som helst verkar vilja ägna sig åt att utveckla svensk fotboll, får nog i första hand fundera på hur Hammarby ska undvika bottenstrid. Bajen har i alla fall fått en riktig skitstart.
Tränarkarusell lagom till EM-uppehållet?
IFK Norrköping står utan tränare till sommaren, och jag tar mig friheten att spekulera vilt: Det gnisslar mellan Andreas Alm och AIK-ledningen som passande nog tagit in framtidsnamnet Jens Gustafsson som andretränare. Om Alm inte får resultaten med sig är Gustafsson inkörd och står redo att ta över – samtidigt som Alm hoppar på jobbet som Janne Anderssons efterträdare i ”Peking”. Vad tror ni om det?