Dags att göra slut på skiten

Emma Igelström har valt att bli fri.

Att bli fri från bulimi innebär att göra slut med sin stora kärlek, säga upp bekantskapen med din bästa vän. En vän som finns där dag som natt och har gjort det under stora delar av ditt liv.

Någon du delat motgång och framgång, glädje och sorg med.

Någon som vet dina innersta hemligheter. Ingen känner dig mer väl än sjukdomen.

För det är du.

Du bär på sjukdomen, den bär inte på dig.

Att gå ut och berätta för hela svenska folket att jag hade anorexi och var tvungen att sluta spela fotboll var bland det värsta men även bästa jag gjort.

Jag kände mig så vek, svag, och ensam. Tyckte att jag svek de som tyckte om det jag presterade. Men det var skönt att lägga korten på borden. Inget inlindande i bomull: jag behöver hjälp.

Emma har varit här förut men nu är det dags att göra slut på skiten för gott.

Det går inte att småknarka.

Helt under isen

Är du nykter alkoholist kan du inte ta ett glas vin för att vara social. Har du bulimi kan du inte gå och kräkas en gång även fast det var länge sedan och det bara är en gång. Det vet Emma och därför har hon sökt hjälp.

Men det handlar om så mycket mer än om beteendet i sig. Det är djupt liggande saker att bearbeta. Oftast är du deprimerad, har ångesttankar och är helt under isen.

Det kan man inte hjälpa sig själv med. Vem skulle välja att göra en hjärtoperation på sig själv.

Emma är en högpresterande tjej. En duktig flicka som ska vara mycket.

Visa resultat i bassängen, ställa upp för sponsorer, säga kloka ord i media, vara bra kompis, vara bra förebild. Hon ska visa upp sig i baddräkt bland ett gäng vältrimmade tjejer. Varje dag, varje tävling inför sååå många kameror. Vara stark i kroppen men ändå inte stor, för det är inte kvinnligt.

Inte kvinnligt och inte snyggt i dagens samhälle.

Varje dag matas vi med bilder på hur smala vi ska vara som tjejer för att duga.

Till och med en sån erfaren artist som Carola går med på att rätas ut och plattas till för att passa in i idealet. Något är galet.

Emma har ett OS framför sig och kraven från både henne själv - men även förhoppningarna från svenska folket - om att hon ska ta medalj är stora.

Stort stöd kan kännas som ett krav om man inte mår bra i sig själv. Viktigast av allt är att bli frisk.

Kommer att klara det

Denna gång får det ta den tid det tar.

Det går inte att skynda på. Har du opererat korsbandet så behöver kroppen viss tid på sig för att läka. Det behöver psyket och själen också. Oavsett om ett OS hägrar eller inte.

Emma kommer att klara sig ur detta. Inte för att hon har en enorm vilja och ett starkt psyke, utan för att jag tror att hon insett att det inte är hon som bär på sjukdomen utan sjukdomen som bär på henne.

Det är bara hon som kan bestämma när det är dags att släppa taget.