Holm kan bli störst genom tiderna
ATEN. Om Stefan Holm tar sitt andra raka OS-guld i Peking är han större än Patrik Sjöberg.
Han är kanske till och med den störste svenske friidrottaren genom tiderna.
I alla fall med tanke på förutsättningarna.
Jag gjorde en ranking för några år sedan över Sveriges 100 bästa friidrottare i modern tid.
En sådan där lista som egentligen är omöjlig att göra och som jag fortfarande får kommentarer om då och då.
Där var Carolina Klüft etta.
Carro som varit obesegrad i sjukamp sedan 2002 och tagit sju raka mästerskapsguld. Det har inte spelat någon roll om det handlat om EM, VM eller OS.
Inte samma talang som Klüft
Hon har varit lika överlägsen varje gång. Hon vann till och med VM i Helsingfors 2005 trots att hon stukade foten dagen innan tävlingarna skulle börja.
Stefan Holm har aldrig haft Carolina Klüfts medfödda talang.
Men har haft det viktigaste. Huvudet. Inställningen. Envisheten.
På hans ganska spensliga överkropp sitter Sveriges största vinnarskalle.
Och han har hittat en aldrig sinande motivationskälla i Patrik Sjöberg.
Ett två meter långt underbarn från Göteborg som fick en åttaårig knatte från Forshaga att sitta klistrad vid tv:n under OS i Los Angeles 1984 och bestämma sig för att bli höjdhoppare.
Jag pratade om det med Holm häromdagen och kände mig plötsligt väldigt gammal, då jag själv satt på läktaren i Los Angeles 1984 och såg den då 19-åriga Sjöberg ta sin första OS-medalj – ett OS-silver bakom tysken Dietmar Mögenburg.
Det var mitt första OS.
Jag var 29 år - tre år yngre än vad Stefan Holm är idag.
Och det slår mig att om Sjöberg haft Holms vinnarskalle så hade vi aldrig behövt ha den här diskussionen. Då hade Patrik vunnit fyra raka OS-guld och hoppat 2,47.
Men utan Patrik Sjöberg hade Stefan Holm aldrig blivit så bra som han blivit.
Det är som om Patrik blivit hans ständiga källa när motivationen sviktat och varje elak kommentar från den ofta fyndige Sjöberg, har bara gjort Holm till en allt bättre höjdhoppare.
”Inte i form för tidigt”
Och så pappa Johnny.
En svetsare från Forshaga som bestämde sig för att hjälpa sonen nå oanade höjder.
Han åkte till Göteborg och Patrik Sjöbergs legendariske tränare Viljo Nousianen för att lära sig.
På den vägen är det.
Johnny knackade mig på axeln efter Stefans 2,37 i går och sa:
– Skriv nu inte att han har kommit i form för tidigt. För det har han inte.
Nej, Johnny har full koll på träningsprogrammet. Toppformen är fortfarande planerad till Peking.
Johnny går fortfarande till svetsarjobbet med sin matlåda varje dag och tar ut sina semesterdagar för att kunna vara med när Stefan tävlar.
Tar Stefan Holm OS-guld i Peking så måste Johnny få kliva upp på scenen vid Idrottsgalan i Globen nästa år.
Han måste få något pris.
Allt annat vore ett hån mot vad Sveriges största folkrörelse står för.
Det var ganska intressant att vara ensam svensk på Atens Olympiastadion i går, men jag tänker inte skriva att Sportbladet var enda tidning på plats. Sånt känns bara fånigt.
Men det var rätt skönt att stå där och se Stefans mobiltelefon explodera, med alla kollegor som ville prata med honom.
Han hade två mobiltelefoner, förresten.
Han pratade i en och sms:ade i den andra. Jag förstår inte hur han bär sig åt, men det är nog en generationsfråga.
Nu ska jag också sova.
När jag av en slump tittar på klockan när jag skriver dessa rader är det som en sammanfattning av hela dagen.
Den är exakt 02.37.
Godnatt.