Ynkligt att inte ge Wissman chansen
VÄSTERÅS. Johan Wissman borde naturligtvis ha fått springa 400 meter i SM i Västerås i dag.
Det är ynkligt av både förbundet och tävlingsledningen att inte ge honom den chansen.
För utan stjärnorna är SM inte mer publikdragande än allmänhetens åkning.
Nu är jag inte direkt förvånad.
De svenska friidrottsledarna är av en gammal årgång, där det ska hållas på principer sedan Hedenhös dagar.
Det är inget enskilt SM-fenomen. Ta svenska starters, som retar gallfeber på alla internationella stjärnor som tävlar i Sverige. Nu senast i DN-galan, där både Usain Bolt och Lolo Jones var vansinniga efteråt.
Men ska det komma publik på SM måste de svenska stjärnorna få vissa förmåner.
Annars struntar de i att komma.
SM i friidrott är långt ner på skalan för våra bästa. De ställer upp för att betala tillbaka till sina klubbar i viss mån, men framförallt för att de är jäkligt hyggliga människor.
SM för OS-stjärnorna är som att sparka in en öppen dörr. Mustafa Mohamed hade kunnat stanna och tagit en fikapaus under 3000 meter hinder.
Carolina Klüft var överlägsen i längd (även om hon får se upp med Jessica Samuelsson) och hade varit ännu överlägsnare i trestegsfinalen i går – även om det är den sämsta grenen av Carros två.
Men Klüft avstod tresteget eftersom hon flög till Peking senare på kvällen.
75% garanterade SM-medalj ...
När Susanna Kallur hoppade av DN-galan, jämförde hon sin topptrimmade kropp med en Porsche. Finstämd mekanik där allt måste fungera hundraprocentigt.
På ett SM handlar det mer om Volvo och Saab. Begagnade Volvo och Saab. Klassen är skrämmande låg under den lilla topp som gett sånt eko i friidrottsvärlden och den där fantastiska återväxten alla pratar om är bara en myt.
På damernas 3 000 meter hinder fick man ihop fyra tjejer. Det gjorde att 75 procent av startfältet var garanterade SM-medalj.
Susanna Kallurs 37-årige tränare Torbjörn Eriksson efteranmälde sig på 200 meter, mest för att han reagerade över att det var så tunna startfält. Det slutade med att han drog sönder höger baksida, men ändå.
Närmast sörjande på läktarna
I damernas tresteg hade ingen av tjejerna ens nått gropen från 13-metersplankan. På 100 häck hade segrarinnan Lena Berntsson varit nästan tio meter efter om Susanna Kallur varit med.
Så utan stjärnorna blir SM mest en tillställning för de närmast sörjande.
Så är det i Västerås också just nu.
Femtio procent på läktarna är tränare, klubbledare, släkt, vänner och lagkamrater.
I dag hade jag velat se Johan Wissman på 400 meter. Det blev jag blåst på av tävlingsledningen som hellre håller på principerna. Då får de också räkna med att folk stannar hemma.
Susanna Kallur bröt tystnaden på Arlanda i går inför ett gäng flinka reportrar.
Teamet runt henne hade ju sagt att hon skulle bryta tystnaden först vid en presskonferens i japanska Fukuoka på tisdag. Men att hon valde att prata i går beror naturligtvis på att hon bara hade positiva saker att berätta.
Jag har aldrig tvivlat på att hon skulle ta sig till OS, för något envisare än Sanna får man leta efter.
Kan bli roligt för Sanna
Jag satt och drack espresso med henne på ett hotell i italienska Formia i maj 2004, bara dagar efter att hon dragit sönder hela baksidan. Ingen liten bristning, utan så allvarlig att dåvarande landslagsläkaren meddelat att OS i Aten var uteslutet.
– Men jag s k a till OS, sa Sanna utan att blinka.
Dit kom hon också efter att skadan läkt på rekordtid. Nu handlar det om att kroppen ska hålla för tre lopp på lila många dagar i Peking.
Det är det tvivel som finns kvar.
Men gör den det kan OS blir riktigt, riktigt roligt.