Anrell: Frågan är om OS har någon chans efter det här
Det är de vidrigaste bilder jag sett sen Kenny Bräcks bil kastades runt
VANCOUVER. Bilderna är fasansfulla.
Jag kan knappt titta på dem utan att må illa. Jag märker att jag blundar eller går därifrån när de rullas gång på gång på alla tv-skärmar och datorer som finns överallt här i OS-byn.
Det är OS mardrömsstart.
Samtidigt som bilderna på OS-döden visas förbereder sig staden och hundratusentals människor här för att gå på party.
Det är närmast surrealistiskt.
Det är så mycket skilda världar man kan tänka sig och jag undrar hur någon här i Vancouver klarar av att festa när en av deltagarna kämpar för sitt liv och alla vet att han redan har förlorat den kampen.
Alla vet att bara några timmar före invigningen dödades en av alla de idrottsmän som rest hit för att ha sin stund i livet.
Bara några timmar före den mest påkostade festen i vinter-OS historia dog en av deltagarna i en fullständigt meningslös olycka.
Det är de vidrigaste bilder jag sett sen Kenny Bräcks bil kastades runt varv efter varv i en fruktansvärd hastighet 12 oktober 2003 på Texas Motor Speedway.
Bräck överlevde mirakulöst.
Nodar Kumaritasjvili hade inte en chans.
Jag försöker fly bilderna
Jag läste en intervju med av fackelbärarna här i OS, den kanadensiska judinnan Karen James som var med som 19-årig simmare i München-OS 1972.
Hon berättade om när terrorister sköt elva israeliska idrottsmän. Hon var 19 år och träffade attentatsmännen på natten och gick med dem mot OS-byn, klättrade över staketet ihop. Det var en annan oskuldsfullare värld då, som hon konstaterar.
Morgonen efter är det en ny värld och död och avsky och en värld där säkerhet och bristen på säkerhet är det som dominerar sportsidorna och som ska dominera sportsidorna i åratal framåt.
Karen James minns inte ens vilken plats hon kom på.
Dödsfallen har fördunklat hennes minne. Plötsligt kändes idrott och placeringar inte lika viktiga längre. Det kanske inte finns någon egentlig parallell till gårdagens vidriga olycka i rodelbanan, men det bryr jag mig inte om.
För det handlar om just detta att plötsligt känns vinnare eller förlorare i ett OS inte lika viktiga längre.
Jag försöker fly undan bilderna på Nodar Kumaritasjvili när han ligger bredvid banan, brutalt kastad ur sin kälke där han med ryggen neråt åkte i 140 kilometer i timmen mot sin död. Med ögonen uppspärrade ligger han på marken. Sannolikt omedelbart dödad av den fruktansvärda smällen.
Han hade ingen chans
Jag försöker fly undan men det går inte.
Jag försöker tänka på invigningen eller på de två veckorna av stor idrott som väntar oss men jag kan inte. Bilderna är för hemska. Det meningslösa i driften att utmana döden känns både alldeles för stor och alldeles för liten för att orka förstå.
Jag såg ett fall i damernas störtloppsträning i förrgår där en åkare kastades handlöst nerför den stenhårda och isiga snön och in i stängslet och tänkte att med minsta lilla otur hade det kunnat sluta mycket illa.
När jag såg Nodar Kumaritasjvilis olycka fanns det inte plats för någon tur eller otur. Det stod pelare i vägen – jag har inte sett såna pelare i andra rodelbanor – och han hade ingen chans.
Har OS någon chans?
Har OS någon chans efter det här?
Kommer någon att stå i dag och säga att The Show Must Go On?
Eller kommer det här att vara den vidriga bilden av Vancouver-OS som vi minns när spelen är över? Precis som vi alltid kommer att minnas de där elva offren och bilderna på de maskerade terroristerna i OS- byn i München?
Jag vet inte.
The show must go on?
Det kändes inte så i natt.
Jag vet bara att folk här var chockade och hur mycket de än försökte intala sig att festen måste fortsätta så kunde de inte glömma de där bilderna från rodelbanan...