5 000 stod upp och skrek åt en hårig man
PARIS.
OS är mycket, ibland för mycket.
Jag visste inte att jag hade väntat i fyra år på att strunta i en maratonsimning.
OS i Paris, dag 15.
Jag bestämde mig för att stiga upp tidigt och se maratonsimningen i Seine, men det blev en sen natt med mycket jobb och jag var nog inte i säng förrän 02.30.
När klockan ringde 06.00 bestämde jag mig för att ge grenen en ny chans i Los Angeles 2028.
Det är intensivt, här, det går inte att zappa sig från semin på 800 meter till kanotsprinten och vidare till modern femkamp, och ibland är det svårt att göra sina dagliga val.
Då får det bli som det blir.
Jag började med att strosa åt ett håll, och på vägen fick jag kontakt med radiojournalisten Gunnar Bolin som föreslog en kaffe.
Vill kulturradion dricka kaffe, då är det så.
Snabbt på cykeln.
Sadeln var extremt låg på den här hojen, jag försökte justera men den hade fastnat, och det kändes som att jag satt på en minimotorcykel på Skara Sommarland när jag drog genom stan låg och framåtlutad.
När jag passerade Notre-Dame måste det sett ut som att Quasimodo kom farande på en eldriven cykel.
Katedralen restaureras efter branden och olika faller ödets lotter, så också för ställningsbyggare.
Vissa sätter upp en ställning här, andra måste dona med kommunhuset i Götene.
Oavsett, arbetet ska göras.
Som för oss utsända i Paris.
Något som vi ser 1–2 gånger i våra liv
Jag har onekligen kaxat till mig de senaste dagarna, när jag kom in på Le boulevard du Montparnasse gjorde jag som Didier Auriol och tryckte gasen i botten på rakan.
I Frankrike har de ett smart system.
Sitter du på en cykel får du göra precis vad som helst, om grönt ljus betyder ”kör” så betyder rött ljus ”kör ännu snabbare”.
Jag tror att jag bröt mot fler trafikregler idag än Clark Olofsson gjorde när han rymde från Norrköpingsanstalten 1975.
Ett OS erbjuder som sagt mycket, varje dag, men det är inte varje dag OS erbjuder en OS-final i bordtennis mellan Sverige och Kina.
Jag tänkte ”tänk om” och gick in i bordtennisarenan och sade hej till Bolin.
Sverige gjorde en alldeles otrolig dubbelmatch inledningsvis och jag bestämde mig för att stanna lite till, ”ifall ifall”.
Det finns ett personligt OS-motto, som jag vill dela med mig av.
Den olympiska rörelsens motto är ”“Citius, Altius, Fortius – Communiter”
Snabbare, högre, starkare – och tillsammans.
Mitt OS-motto?
”Ifall ifall”.
Och ”tänk om”.
Tillsammans med ”passa på nu för fan” och – ”gör det du känner för”.
Jag vet inte vad det heter på latin.
Dubbelmatchen var fantastisk, Truls singel en sorts bordtennismatch som vi inte ser särskilt ofta, kanske 1–2 gånger i våra liv, på sin höjd.
Vissa slagdueller var så hisnande att jag var tvungen att gå ut och ta luft.
När jag tog luft märkte jag att det var ett jädra spring efter någon, det visade sig vara den amerikansk-kinesiska skateboard-stjärnan Eileen Gu och hennes mamma som drog till sig en del uppmärksamhet.
Det kinesiska läktartrycket är onekligen väldigt speciellt, för in mig i en hall med ögonbindel och jag kan direkt avgöra om det är många kineser på plats eller inte, det låter som en blandning av Vi i femman och ylande Beatles-fans.
Efter Truls förlust kändes allt blytungt, så jag lämnade bordtennisen för någonting ännu tyngre.
Tyngdlyftningen.
Det här är OS, för mig.
VAR har kommit till tyngdlyftningen
Strax intill, vägg i vägg med bordtennis-finalen, pågick en helt annan final – tyngdlyftning herrar 89 pannor – och att gå in där var som att lämna ett universum för ett annat.
5000 stod upp i tyngdlyftningsarenan och skrek på en hårig man som tänkte lyfta 196 kilo.
Efter några minuter hade jag acklimatiserat mig, få saker kan få mig att ställa om lika fort som håriga män som ska lyfta tunga saker, och till stor hjälp var italienska RAI:s svar på Tommy Åström, som refererade hem detta styrkeprov till italienska tv-tittare.
Jag fick sitta bredvid kommentatorn Luca Di Bella när han asade ett italienskt OS-brons hem till folket.
Antonino Pizzolato fick sitt försök på 212 kilo, i stöt (som på engelska och olympiskt språk heter ”clean and jerk”) underkänt men kunde, via videogranskning, bli rentvådd och han klättrade med ond rygg upp till bronset.
Tänk, att VAR kommit även till tyngdlyftningen.
Som potatisbönder från Eriksmåla
Bulgaren Karlos Nasar vann tävlingen och satte nytt världsrekord som nu skrivs 404 kilo – sammanlagt efter ryck och stöt.
Alla stod upp i arenan när han satte det, och när han släppte ner de där sista 224 kilona i golvet kunde vi som satt på pressläktaren 60 meter bort, och 30 meter upp, känna vibrationerna.
Bra parkett, som man säger inom tyngdlyftningen.
Efteråt gjorde jag ett par intressanta iakttagelser.
Viss skillnad gällande omkretsen på åskådarna på bordtennisen, jämfört med de på tyngdlyftningen, var det.
Det kryllar av folk som gör saker på OS, skriver ut startlistor, sitter vid en dörr, pekar åt något håll, tar bort en prispall blixtsnabbt.
Efter herrarnas final kom en man in och dammsög där uppe där de starka pojkarna precis lyft sina skivstänger.
Och, det ska sägas, det var trångt i den mixade zonen efteråt, där alla intervjuer görs.
Det berodde inte främst på att det var mycket folk, utan på att folk som var där var bredaxlade som potatisbönder från Eriksmåla.
Det bör också göras en notering om att det var en övervägande maskulin representation, och det kom inte som en total chock.
Senare på kvällen följde jag Frankrikes OS-final i fotboll genom att se ett par minuter på varje brasseri i Marais där vi bor.
Det räckte för att täcka en hel match plus förlängning.
Frankrike förlorade men känslan var att fredagskvällen i Paris skulle leva vidare ändå, och därför lämnar jag nu lite tidigare än vanligt.
Jag har en eftersänd maratonsimning att titta på.