Niva: Fick känna hur djupt vi kunnat sjunka

Erik Niva

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2021-03-25

Full fart med Zlatan mot EM-guldet?

Inte den här kvällen i alla fall.

Vi skulle se hur högt vi kunde sväva med Zlatan Ibrahimovics trollkonster. Istället fick vi känna på hur djupt vi hade kunnat sjunka utan Kristoffer Nordfeldts högernäve.

Bank: ”Var hans sämsta landskamp”

Till sist fanns bara skräcken kvar. Till sist tvingades vi döda tid, förstöra spel och panikrensa när den övermäktiga georgiska b-uppställningen sköljde över oss i våg efter våg.

Det hade börjat med så väldigt mycket symbolik, men det hade slutat med så sorgesamt lite fotboll.

Minuterna före avspark räckte det liksom med att Zlatan Ibrahimovic rörde på munnen i anslutning till den svenska nationalsången för att kvällen skulle framstå som någon typ av nationell milstolpe.

Här skulle det skrivas kulturessäer! Här skulle det omkalibreras en ikonisering!

Sedan tog det en dryg halvtimme – och sedan gick det uppriktigt sagt knappt att hitta ett enda vettigt anfallsmönster – innan två väldigt olika personligheter tänkte fotboll på samma frekvens.

Victor Claesson växte upp i missionskyrkans söndagsskola i Tånnö utanför Värnamo.

Zlatan Ibrahimovic växte inte upp i missionskyrkans söndagsskola i Tånnö utanför Värnamo.

1-0 till Sverige. Väldigt mycket symbolik, men fortfarande rätt lite fotboll.

Och det kan inte hjälpas, men givetvis framstod precis allt som hände ikväll som färgat av en sorts Zlatan-filter. Det var liksom inte Mamuka Kobakhidze som drog blickarna till sig runt avspark, det var inte vid Nika Kvekveskiri analysen tog sin början.

Berg hade inte gjort skillnad

Utgångsfrågan var inte hur Sverige spelade – snarare hur Zlatan påverkade det svenska spelet – men med tiden blev det tydligt att frågan faktiskt var felställd.

Zlatan Ibrahimovics avtryck på den svenska prestationen var förvånansvärt litet. Det var såklart en sorts besvikelse i sig, men de stora problemen med den svenska insatsen fanns i andra delar och moment.

Det var inte Zlatan som värderade fel i mest varenda uppspelssituation. Det var inte Zlatan som visade rygg när bollföraren letade spelväg. Och det var inte heller Zlatan som misskötte de defensiva omställningarna efter bolltapp.

Han hade också väl hög felprocent – missade i lägen där vi har rätt att förvänta oss mer – men hade Marcus Berg spelat istället för honom tror jag verkligen inte att det hade gjort så värst stor skillnad åt vare sig det ena eller det andra hållet.

Sverige spelade helt enkelt inte bra. Utan intensitet och övertygelse, utan karaktär i spelet. Stundtals såg det faktiskt nästan lite bekvämt ut, och det är ord jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva om ett Janne Andersson-lag.

Förmodligen den sämsta matchen

Tidigare har vi ibland haft lite problem med kreativiteten och spelbyggnaden under vissa kval, och med stabiliteten och stadgan i höstas. Nu var det som att vi slog ihop våra sämsta sidor i en och samma icke-insats, förmodligen den sämsta tävlingsmatch som överhuvudtaget presterats på hemmaplan under Janne Anderssons tid.

Förväntan gick över i frustration för att förbytas i ren och skär skräck. Till sist tvingades vi sitta med andan i mjälten och darra åt målvaktsdragningar från Kristoffer Nordfeldt, jubla åt enhandsräddningar av Kristoffer Nordfeldt. Det var som om ingen insett hur viktigt det här faktiskt var innan det blev uppenbart hur mycket vi riskerade att förlora.

Du säkrar inga VM-platser mot Georgien en tjurig marskväll – men du kan mycket väl tappa dem.

Någon episk saga om konungens återkomst skrevs ju inte den här gången. Det hade varit sorgligt och skamligt ifall vi istället hade behövt minnas den här kvällen för två bortslösade poäng – nu får vi vara glada över att vi i alla fall kan glömma den.