I sjunde himlen

Lasse Anrell: Båda vann guld – Carro i sjukamp, Barber i att vara en dålig förlorare

HELSINGFORS

Carolina Klüft var oerhört lycklig efter VM-guldet. Hon visste att hon genomfört en fantastiskt idrottsbragd och en svensk idrottsklassiker. Hon visste att hon hade rätt att vara den lyckligaste kvinnan i idrottsvärlden.

Hon hade ju vunnit hela världen, trots en svår fotskada.

Klart hon trodde att hon hade ett guld i sin hand och en gud på sin sida. Klart hon trodde hon hade alla på sin sida.

Det hade hon. Alla utom en.

Carolina Klüft vann VM-guld. Och en hatattack.

Jag blev verkligen förvånad och en smula bedrövad när jag hörde Eunice Barbers föraktfulla utfall efter medaljceremonin.

Eunice Barber vann VM-silver i mångkamp.

Men hon vann VM-guld i konsten att vara en dålig förlorare.

Om jag säger att det var med gapande munnar jag och den samlade kåren av friidrottsjournalister tittade och lyssnade så ljuger jag inte.

Barber himlade med ögonen.

Barber sa att Klüft felade.

Barber väste ”Å, hon är så ung, men hon blir äldre och då kommer problemen.”

Inte värdigt – förvånande

Det var inte som efter en tung boxningsmatch där förloraren kastar sig över mästaren och accepterar sitt öde. Barber accepterade ingenting. Hon avbröt till och med Klüft och sa foul, foul, foul. Det var klarspråk. Det var djupaste förakt för en medtävlare och en mästare – och för de finska arrangörerna. Det var inte särskilt värdigt, det var mest förvånande.

Barber avbröt Klüft när hon uppenbarligen tyckte att svenskan pratade för mycket gulle-gull och frågade öppet om längdhoppet:

– Was it foul?

Klüft tittade förvånad på henne och sa en smula oskuldsfullt:

– Va?

– Var det foul. Over... ?

– Det var mycket nära men det var inte över.

Bara så. Då himlade Barber med ögonen. Ögonen sa fusk. Högst föraktfullt och mycket ovärdigt. Hon sa tidigare på dagen att svenskarna fuskade. Nu var hon tydligen ännu mera övertygad. Man kan tycka vad man vill om Klüfts plankträff i första hoppet, och det var det många som gjorde i Olympiastadion, men Barber gjorde sitt övertramp där just då och fullständigt öppet.

Hon gjorde sånt som i fotboll och tennis ger böter. Hon gjorde sånt som normalt inte händer i friidrotten. Hon gjorde självklart bort sig.

Klüft såg mest förvånad och en smula skakad ut. Fransmännen hade ju redan protesterat och protesten hade avslagits. Jag kan inte bedöma hundraprocentigt om det var riktigt, det har förekommit fall av ändrade domslut här i Helsingfors sandgropar i VM, men jag antar att man måste lita på domarna. Foten VAR långt framme men eftersom de sa sig inte ha hittat något avtryck i plasten måste man acceptera domslutet.

Även om man är en förlorare.

Även om man är en dålig förlorare.

Jag har varit med några gånger bland dåliga förlorare. Merlene Ottey var det i Göteborg vill jag minnas men jag har aldrig hört någon tappa ansiktet så här ogenerat, efter att dessutom ha hunnit tänka efter i väntan på en presskonferens.

Barber var en bitter förlorare.

Hon var den sämsta förlorare jag sett.

Men jag förstår henne i viss mån. Hon hade sitt livs chans att vinna här i VM mot en skadeskjuten motståndare. Hon hade sin chans och hon tog den inte tack vare några dåliga insatser, särskilt i spjut.

Himlade ironiskt med ögonen

Barber är en ensamvarg i mångkampen. Gullar inte med de andra som hennes motståndare gör. Efter 800 meter fick hennes landsmaninna Collonvillé gå ut och hämta henne för ärevarvet. Barber tog ändå Klüft i hand inför loppet. Trots bråket i längd. Men efteråt brast uppenbarligen allt för VM sämsta förlorare.

– Domarna har sina samveten, jag har mitt, sa Barber innan hon himlade allra mest elakt och ironiskt med ögonen. Det var när Klüft sa att hon haft personliga svårigheter tidigare i livet och faktiskt också lärt sig att förlora fast hon aldrig gör det i idrottsarenan.

Det såg ut som om Barber tyckte att friidrottens gullebarn just då stod henne nånstans väldigt högt uppe i närheten av kräkgränsen.

Nog om det. Barber får dra det där ett varv med sitt samvete. Klüfts samvete är rent. Sannolikt är även domarnas nästan lika rent.

Men det är ju som jag skrivit hela helgen; det finns inte ett steg Klüft tar just nu som inte är ett drama i sig. Det är bråk med delar av media, det är skadade fötter, det är läkare som ljuger, det är bråk med medtävlare. Det är Cirkus Klüft – på gott och ont.

Carolinas guld är en helt annan historia.

Det är en fantastisk bragd. Att vinna ett VM-guld dagen efter att man skadar sig så illa att man knappt kan gå är en fullständigt osannolik bragd. Jag skulle tro att den ställer sig nånstans i den vansinniga sportsliga tapperhetsligan bredvid Stefan Schwarz som spelade vidare med bruten fot och en eller annan boxare, Paolo Roberto senast, vill jag minnas, som fortsatt matcher – trots en krossad käke.

Klüfts drama i Paris var en klassiker.

Paris, Aten, Helsingfors

Gårdagens 800 meterslopp blir en annan. Klüft var ju nästan tio meter efter efter första varvet. Och så sista kurvan: jag kommer aldrig att glömma synen när Barber tittar snabbt till vänster för att se om Klüft närmar sig, hon ser inget och tittar till höger över axeln och där, just då, glider plötsligt Klüft förbi som en bortslarvad avlöning eller en segerpremie på 60?000 dollar.

Barbers blick var mycket underhållande då. Mycket talande. Det var förspelet till den dåliga förloraren vi skulle se en timme senare. Barber trodde nog att hon hade sprungit ifrån Klüft. Hon trodde hon hade de där 60 000 dollarna i fickan. Hon trodde hon skulle få vara en bra vinnare istället för en dålig förlorare.

Carolina Klüfts bragd blir en svensk klassiker. På samma sätt som längdhoppet och guldet i Paris, OS-guldet i Aten och så den här magiska helgen när en praktiskt taget enbent Klüft visade sig vara tillräckligt stark för att ta guld.

Det sätter agendan för nästa mästerskap: ska de andra ha någon chans räcker det inte med en stukad fot, det krävs mer, betydligt värre saker.

Den insikten gör det här guldet till en av de största svenska idrottsbragderna nånsin.

Lasse Anrell