”Maria Montazami är min förebild”

Stefan Holm

Larsson i stor intervju om skrock, drömmar och orginalen på touren

helskärm

LONDON. I omklädningsrummet brukar Johanna Larsson ta fram sin Ipod och placera hörsnäckorna i öronen.

Det som skiljer henne från andra tennisspelare är att hon inte sätter på någon musik.

– Det finns många original på touren, säger 22-åringen och skrattar.

Johanna sköljer ner en tugga pad thai med vatten där hon sitter bland ormbunkarna på Churchill Arms i London. Hon har precis förklarat att hon aldrig har haft några idoler inom tennisen men det betyder inte att hon saknar förebilder i livet.

– Maria Montazami, utbrister hon plötsligt.

Hollywoodfrun?

– Ja, hon är en riktig förebild. Hon tror att hon är helt normal, men hon är rolig och magiskt snäll. Sedan har jag alltid varit imponerad av Therese Alshammar. Hon är otroligt inspirerande, ger sig aldrig och är skön i media. En sådan person vill jag förknippas och jämföras med.

Oväntade val? Det är inte ovanligt när det gäller Johanna Larsson, som skickade hem den förra världsettan Ana Ivanovic från Öppna franska.

Vid bordet sitter även tenniskompisen Anna Smith och Erik Ullsten, hennes manager och tillfällige coach. Fram till nyligen jobbade han parallellt med Johanna och Barack Obama. Jo, du läste rätt. Han arbetar som professionell säljstrateg och handplockades för att jobba med presidentens stimulansprojekt och hjälpa amerikanska företag på den svenska marknaden.

Att som Johanna växa upp i Boden och satsa på tennis är dessutom ungefär lika logiskt som att tillbringa barndomen i Trelleborg och ägna fritiden åt pimpelfiske. Det finns visserligen sex utomhusbanor i Boden, men där är vintrarna längre än Ivo Karlovic.

– Jag provade på alla idrotter och fastnade för tennis. När jag var liten placerade jag ut cyklar som nät och spelade på gatan, berättar Johanna.

Hon blev snabbt en av Norrbottens bästa spelare och kvalificerade sig årligen till riksfinalen i Kalle Anka Cup, precis som storebrorsan Jonas. Föräldrarna, Ola och Ann, såg hur barnen levde upp under sommarveckorna i Båstad och bestämde sig för att flytta söderut, till Varberg.

”Var så förbannad”

Johanna var elva år då, när familjen lämnade Boden. Hon kan fortfarande känna en tacksamhetsskuld över det, att hennes föräldrar slet upp bopålarna för att hon och Jonas skulle få bättre möjligheter att utvecklas som tennisspelare.

Johanna Larsson lägger i från sig besticken och berättar om sin första stora tävling efter flytten, Salk Open.

– Jag vann och det var jättestort, ett kvitto för hela familjen. Jag var tillräckligt bra i Sverige och fick stöttning från förbundet. Det hade nog inte hänt om jag förlorat i andra omgången, då jag hade matchbollar emot mig.

Så du var illa ute?

– Ja, jag mötte Mikaela Johansson från Tidaholm och låg under med 0–5 i avgörande set. Då sa jag till domaren att jag måste få ett toa-avbrott. Väl där tittade jag mig i spegeln. Jag minns hur jag svor: ”Det här är för jävla dåligt!”

Så du kissade aldrig?

– Nej, nej, nej. Jag gick dit för att jag var så förbannad. Sedan gick jag ut på banan och vände matchen. Det var en viktig seger.

Bevisligen. Tio år senare ska Johanna göra Wimbledon-debut. Hon har misslyckats i kvalet de två senaste åren men är nu 63:a på världsrankingen och således direktkvalificerad. Hon möter Polona Hercog i första omgången i dag, och slovenskan ska inte få stoppa svenskans framfart på det klassiska gräset.

– Alla säger att Wimbledon är så traditionellt och att hela stället andas tennis. Det ska bli kul att bilda sig en egen uppfattning. Samtidigt har jag en riktigt bra chans att göra bra resultat på gräs. Målet är kvartsfinal. Minst, säger Johanna Larsson.

Hon har redan bevisat att hon en bra dag kan besegra vem som helst. I Miami slog hon kinesiskan Li Na, som vann Öppna franska.

Det är en seger som Johanna minns av dubbla anledningar. Skrattande berättar hon om Sofia Arvidsson, som såg matchen från läktarplats tillsammans med sin coach, Lars-Anders Wahlgren.

– När jag slog in matchbollen ställde de sig upp och applåderade. Då knackade en äldre dam Sofia på axeln och frågade om jag var hennes dotter. Ha, ha, ha. Sofia grät nog när hon gick därifrån, men jag tyckte att det var skitroligt.

Påminner du henne om den händelsen?

– Ganska ofta, faktiskt. Hon brukar alltid skoja och säga att ”Wahlen” är hennes pappa, för att ge honom dåligt samvete. Nu fick hon tillbaka.

Vad har ni för relation, du och Sofia? Ni är klubbkamrater i Helsingborg.

– Vi försöker ”hänga” lite på tävlingarna, hjälps åt och tränar ihop när vi är hemma. Vi är bra på att sporra varandra. Spelar hon bra vill jag slå någon annan spelare, och vice versa.

Varför ska just du lyckas?

– Jag har en dröm att förverkliga och lever för det. Jag vill bli en topp 10-spelare, helst världsetta. Jag vill kunna leva på tennisen och bygga ett varumärke.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Jag är två helt olika personer på och utanför banan. Utanför är jag väldigt lugn. Jag skulle inte ha några problem med att vara helt själv ett par dagar, utan att säga något till någon.

Är det den norrländska ådran?

– Lite, tror jag faktiskt. På banan kan det däremot brinna till i huvudet. Då kan jag kasta racketen och svära åt domaren. Det är bra, bevisar att man bryr sig otroligt mycket.

Hörlurarna på – utan musik

Målet är topp 10. När ska du vara där?

– Svårt att säga, men jag känner ingen stress. Jag ser mig själv på touren tills jag är 30 år.

Många tennisspelare är skrockfulla. Du utmärker dig genom att aldrig passera nätstolpen utan att slå till den med racketknoppen.

– Det började jag med för fem år sedan, när Åsa Svensson var tränare i Team Twilfit. Hon hade själv många saker för sig som spelare och berättade att hon natten före en tävling blev jättehungring och gick upp och käkade en banan. Dagen efter spelade hon hur bra som helst, så hon fortsatte med det och vann hela turneringen. Hon sa att man skulle ha sina rutiner, även om det inte behövde vara överdrivet.

Så det är inte överdrivet att ställa väckarklockan på 03.00 för att äta en banan?

– Jo, och det erkände hon. Till slut hittade jag mina egna rutiner. Det där med knoppen är jättekonstigt. Jag håller på med fler grejer som man inte ser på banan.

Som?

– Jag håller mig till samma uppvärmningsrutiner och använder alltid samma toalett och samma dusch.

Lyssnar du, som många andra spelare, på musik inför matcherna?

– Nej, jag lyssnar inte så mycket på min Ipod. Många gånger tar jag på mig hörlurarna, men det är aldrig någon musik där. Det är tyst.

Skämtar du?

– Det är faktiskt sant. Det ser ut som att jag lyssnar och det är skitbra, för då är det ingen som stör mig.

Är det i sådana stunder du kan bli orolig för dig själv?

– Absolut, men det finns så många original på touren. Inte en människa är normal, förutom en själv. Sedan, när jag berättar om mig själv, låter det också konstigt, säger Johanna.

Hon skrattar, lämnar bordet och söker sig ut från krogen. Utanför tittar hon upp mot restaurangskylten, där Winston Churchill formar höger pek- och långfinger till bokstaven V.

I dag är det förhoppningsvis Johanna Larssons tur att göra segertecknet.