Anrell: Kritiken mot Northug är trams – han visar respekt för Sverige
OSLO. Jag hör att Jonas Karlsson på SVT-sporten kallar Petter Northug för en ”gris”.
Jag skulle på sin höjd nöja mig med att kalla honom Den Fula Ankungen.
Och det vet vi ju alla hur det slutade för honom...
Jag säger som jag sa när Linus Omark fick kritik för att han hade slagit en arrogant straff i en NHL-match mot Tampa.
– Bristande respekt för sporten och för sina motståndare, sa NHL-fundamentalisterna.
– Trams, sa jag och njöt av Omarks mod.
– Bristande respekt för skidsporten och för motståndarna, säger SVT-Karlsson och många norrmän som jag pratade med i går.
– Trams, säger jag. Och jag skulle snarare vilja påstå att det är precis tvärtom: genom att göra den här gesten på mållinjen så visar Petter Northug just sin totala respekt för Marcus Hellner.
Han visar att han bryr sig så mycket om sin starkaste motståndare att han riskerar sitt goda namn och sitt goda rykte hos de konservativa norska och svenska skidtalibanerna i sina stora Thomas Wassbergskägg.
Kan du få ett större bevis för din betydelse än så, Hellner?
Kan du få ett tydligare bevis för hur viktig du är för Northug, Hellner?
Mitt svar är nej. Och det tror jag Marcus Hellner vet också.
Hellner själv sa inte mycket om vad han tyckte. Jag tror att han i sitt innersta redan nu ruvar på två former av hämnd; dels tror jag att han kommer att träna ännu mera på spurter, dels tror jag att han i sin kreativa hjärna tänker att det alltid kommer nya chanser att täppa till käften på Northug.
Vad gäller spurterna har Hellner närmat sig Northug. Första finalen i sprint visade att så var fallet; Northug hängde inte med.
1–0 till Hellner.
Visade vem som är bäst
Andra chansen kom i dubbeljakten där Northug kvitterade till 1–1 och sannolikt var det så att det var Hellners usla skidor i den klassiska delen som stoppade honom från att göra 2–0.
Men i går visade Northug verkligen att han är den bäste. Han var skoningslös, tittade på Hellner i Hellnerbacken, markerade ett ryck, log men avstod. Så var det plötsligt över. Northug bara försvann och Hellner var chanslös. 2–1 till Northug.
Vad gäller hans olika hyss på upploppet så var väl nertystningen av publiken ett svar på kanadensaren Alex Harveys gest när han vann lagsprint.
Då var det arrogant, rena fotbollsfasonerna. Hade det varit derby i Stockholm hade han fällts för uppvigling. Här brydde sig ingen. När Northug gjorde samma sak var det mest lite gulligt, tyckte jag.
– Vi måste ju lära av the junkis, sa Northug själv. Han är mycket elegant med ord också.
Stoppet på mållinjen var en variant på Björn Dählies baklängesåkning in i mål i OS i Lillehammer.
Då var det också folk som var upprörda, det har de kanske glömt nu för det blev en av sportens mest kända bilder.
Det kommer Northugs fina inbromsning också att bli.
Det kommer att vara bilden vi minns av de här dimmiga mästerskapen.
Jag kan också reta mig lite på att skid-sporten skulle vara så förbannat fin att den inte kan tillåta sig sådana här lite mer tabloida uttrycksmedel.
Skidsporten är en av världens minsta sporter.
Den behöver sina fixstjärnor. Den behöver sin Muhammad Ali. Den behöver sin Charlie Sheen.
Vad tyckte Hellner?
Jag tror han tyckte som Daniel Richardsson faktiskt sa: ”Det hade varit kul om han ramlat”. Jag följde Hellner efter loppet i olika tv-studior och han sa gång på gång att det var okej och att han var glad över silver. Bilden sa dock något annat:
Han såg ut som en besviken tonåring. Läpparna plutade. Han hatade varje sekund.
Hellner SKA vara knäckt
Men det är så det ska vara. Har man förlorat ett VM-upplopp ska man vara knäckt. Silvret kan man glädja sig åt senare.
Och apropå respekt:
Jag tycker att Petter Northug visade även Sverige en enorm respekt genom sin gest.
Då, om inte förr, så förstod jag att Norge fortfarande är lillebror och att Sverige är store, store söte bror.
Ibland har vi under de senare åren, när Norge blivit den stenrike kusinen från landet, kunnat misstänka att det är tvärtom.
När jag såg Northugs förtjusning i går och när jag såg statsminister Jens Stoltenberg underdånigt stå bredvid honom förstod jag att det fortfarande är så. Ingenting har hänt.
Ingenting annat än att Stoltenberg möjligtvis har världens enklaste jobb numera; han kan leka tomte 365 dagar om året och dela ut hur många julklappar han vill.
Men annars: ingenting har hänt; lillebror är fortfarande lillebror och när han slår Sverige i stafett är det så stort att ingenting i hela världen kan bli större.
Lillebror slog storebror.
Det gjorde lillebror så glad att han bromsade in lite före mållinjen.
Hur kul som helst.
Det gjorde lillebror ännu gladare och storebror ännu surare. Den fula ankungen Northug såg alltmer ut som en lycklig och hyfsat vacker svan bredvid statsministern.
Det bjuder vi så gärna på.