Ett hopp rakt in i framtiden
PEKING. Jag undrar om jag någonsin varit så glad över en fjärdeplats i ett VM.
Men Angelica Bengtssons show i damernas stav var ett hopp rakt in i framtiden.
Och det viktigaste var inte att hon tog 4,70, utan hon visade att hon även kan ta 4,80.
Jag väntar gärna på medaljen till OS i Rio nästa år.
Nu ska jag inte segla i väg alltför mycket här på läktaren i Fågelboet.
Men jag blev tagen av Angelica Bengtssons påtagliga lyft den här säsongen, hennes säkerhet, hennes nya självförtroende och fullkomliga oräddhet.
Jag har ju följt henne hela hennes karriär från tonåring i lilla småländska Väckelsång utanför Tingsryd, till de några av de största arenorna i världen.
Fågelboet här i Peking är den största hon hoppat på.
Och vingarna höll här också.
Världens bästa kvinnliga stavhoppsjunior genom tiderna kan ha tagit steget till att bli en av de bästa även som senior.
Jag ska inte svära på det.
Jag såg henne åka runt som Sveriges nya stavstjärna ihop med sin enormt engagerade pappa Glenn som tonåring och han tog henne till både juniorvärldsrekord och berömmelse.
Har vimlat av talanger
Varningsklockorna ringde och sa att det aldrig skulle sluta lyckligt. Sverige har vimlat av talanger som aldrig blivit något, då pressen från föräldrar om omvärld vuxit sig allt oöverstigligare.
Och har Angelicas karriär kantats av något så är det uppbrott och kriser och ständigt nya tränare.
Hon bröt tidigt med pappa Glenn, hamnade hos Miro Zalar i Karlskrona, som snabbt insåg att han inte hade tid och skickade henne vidare till sina gamla stavkompisar i Frankrike.
Och allt inför öppen ridå. Det finns inga hemligheter i Angelicas liv, hur intimt familjära de ens verkar vara.
Hon har öppet berättat om sin kris förra sommaren, då hon grät på varenda träning och knappt vågade hoppa stav längre. Allt kändes hopplöst. Sedan försonades hon med pappa Glenn, fick stöd och tröst och tog sin första seniormedalj då hon tog EM-bronset inomhus i Prag i våras.
Och några månader senare står samma tjej framför mig som delad fyra i ett VM.
Nära att ta 4,80
Glad, självsäker och nästan förvånad själv hur nära hon var att ta 4,80.
– Och därifrån är det ju inte så långt till fem meter, som hon säger.
Ja, blicken är ständigt riktad uppåt.
Men himlen får vänta några år.
Ändå är det uppenbart vad tankarna redan flugit iväg till för höjder. Frågan är om Angelica kan leva upp till de drömmarna.
Jag tror det.
Hon har talangen, hon har envisheten och förhoppningsvis kan hon träna upp den snabbhet som krävs för att hoppa ännu högre.
Angelica har höjt sig till en ny nivå den här säsongen och känns nästan säker på höjder kring 4,70.
I alla fall i mästerskapen.
För det mest imponerande är att hennes två enda 4,70-hopp kommit i säsongens två största seniorfinaler.
I våras tog hon EM-bronset inomhus i Prag på den höjden.
Och här i den heta Peking-kvällen var hon felfri hela vägen upp till det nya svenska utomhusrekordet.
Ett tag trodde jag att hon fått en trollstav i händerna.
Men så var det inte.
Hon rev ut sig på 4,80, men inte utan fight. Hon var uppe och nosade på den höjden i alla tre försöken – tio centimeter över hennes personliga rekord.
Samtidigt är jag väl medveten om hotet mot en OS-medalj i Rio.
Det stavas Jelena Isinbajeva.
Mammaledig i två säsonger, men nu siktar ryskan på ett sista OS-guld i Rio nästa år. Hon är redan i gång med träningen.
Och ytterligare en etablerad stjärna att slå kan bli en för mycket.
Ja, vilken fantastisk friidrottskväll det blev här i Peking.
Och vilken show av Julius Yego som vräkte iväg spjutet 92,72. Längsta kastet i spjut på 14 år och det tog upp kenyanen till tredje plats i världen genom tiderna.
Bara Aki Parviainen (93,09) och Jan Zelezny (98,48) har kastat längre.
Och i morgon kommer nästa duell mellan Usain Bolt och Justin Gatlin, som båda vann varsin semifinal utan att anstränga sig. Gatlin med tiden 19,97, Bolt med 19,96.
Men jag sätter mina pengar på jamaicanen.
Det känns som jag inte vågar göra något annat.