Holm: Federer är Gud
Publicerad 2012-07-09
17 Grand Slam-titlar – varav sju i Wimbledon.
Världsetta igen – nio år efter det stora genombrottet.
Gud, vilken tennisspelare.
Klockan visade 21.19 när Judy, 52, plockade fram sin Blackberry och skrev ett inlägg på Twitter:
”Let’s get fizzical! Det finns mycket att fira. Fantastisk dag. Fantastisk turnering. Fantastisk son.”
Hon bifogade en bild som visade att champagnen redan var upphälld. På bordet, bakom de tre glasen, låg några menyer som visade att hon befann sig på The Fire Station, en restaurang på Waterloo Road i London.
Judy saknade inte anledning att fira. Hennes yngste son heter Andy Murray och tog sig till final i Wimbledon. Efter tre raka semifinalförluster var det en dröm som gick i uppfyllelse.
Vägen till finalen öppnade sig när Rafael Nadal fick stryk av en tjeck vid namn Lukas Rosol. När världsettan Novak Djokovic dessutom förlorade sin semifinal trodde många att Murray, som förste britt sedan Fred Perry 1936, skulle vinna hela turneringen.
Finalmotståndaren börjar ju bli till åren, försvann i kvartsfinalen både 2010 och 2011 och hade inte vunnit en Grand Slam-titel sedan Australian Open 2010. Dessutom hade Andy Murray plusstatistik mot spelaren i fråga.
Tårarna rann efter finalen
Den 25-årige skotten grät efter finalen, men det var inga glädjetårar som rann nedför hans kinder.
– Han är inte så dålig för att vara 30 år, sa Andy Murray och nickade mot sin överman.
Gud vann finalen med 4–6, 7–5, 6–3, 6–4, men svarade för många enkla misstag under de två inledande seten. Det beror på att han har ett extremt snärtigt tillslag och därför är väldigt vindkänslig.
Det var alltså ingen tillfällighet att felprocenten sjönk i början av tredje set, då regnet föll och takpartierna över centrecourten fördes samman. Gud tackade för de perfekta förhållandena, klev in i banan och visade upp sitt rekordbreda register.
Han smekte in serveess, smashade från baslinjen, hittade vinklar som inte finns och slog stoppvolleys med en sådan under- och sidoskruv att både studsar och grässtrån dog.
Judy Murray visste inte om hon skulle skratta eller gråta och markerade det gång på gång genom att skaka på huvudet och sedan applådera. David Cameron, David och Victoria Beckham, Rod Laver och Kate Middleton reagerade på samma sätt.
Gud fortsätter skriva historia
Inom tennisen hade många slutat tro på Gud, men Gud är inte slut. Han, som fyller 31 år om en knapp månad, fortsätter att skriva om historieböckerna och har nu vunnit Wimbledon sju gånger. Bara Pete Sampras och Williams Renshaw, som svingade racketen i en tid då det serverades gin och tonic i sidbytena, har lika många titlar.
– Jag har vant mig vid att han slår mina rekord, sa Sampras till AP häromdagen.
Amerikanen toppade världsrankingen i 286 veckor. Det rekordet tangerade Gud när han vaknade i morse. Nio år efter sin första av totalt 17 Grand Slam-titlar är han tillbaka som nummer ett. Jag hoppas att han stannar på tronen för att demonstrera sin överlägsenhet.
Gud är för stor för att jämföras med andra utövare inom sin sport. Han utmanar Pelé, Carl Lewis, Michael Jordan, Jesse Owens, Muhammad Ali, Diego Maradona, Nadia Comaneci, Tiger Woods och Michael Phelps om titeln tidernas största idrottare.
På min lista är han redan nummer ett.
Han är tennishistoriens största naturbegåvning, dess största ambassadör och dess största gentleman.
Han är Gud.
Gud som haver banan kär.
Hans mor, Lynette, måste vara oerhört stolt. Hon saknar Twitter-konto men jag kan föreställa mig vad hon sa efter att ha sett sin son vinna ytterligare en stor titel:
”Fantastisk dag. Fantastisk turnering. Fantastisk son.”