Flinck: Ett antiklimax – men Sävehof måste ändå hyllas

Johan Flinck

Som någon stor tänkare sa – eller om det var Emil Berggren:

”Handboll är ett enkelt spel – man spelar en hel säsong och ett helt slutspel och sedan vinner Sävehof.”

Segermaskinen från Partille har nu tagit de sex senaste SM-gulden i handboll.

Det var ”Real Lugi” med barnstjärnorna och det var stekheta IFK Kristianstad med 6 000 supportrar i ryggen. På läktarna och i tv-sofforna satt i stort sett hela handbolls-Sverige och hoppades på ett tronskifte.

I 30 minuter av damernas final levde hoppet. Sedan rullade – nej, sprang med sin överlägsna fysik – den svartgula segermaskinen i gång igen och stannade inte förrän också herrguldet var säkrat.

”Antiklimax”, tyckte många, jag också spontant, om finalerna. Det är klart att man unnar IFK Kristianstads fantastiska publik, som satte sådan prägel på hela finaldagen, något mer och ojämn handboll är tråkig handboll.

Tre raka dubblar

Men man kan också njuta av, eller i varje fall hylla, en sådan fantastisk uppvisning i att vinna. Sävehof har nu tagit tre raka dubblar.

– Kan inte finnas något i svenskt idrottsliv som slår det – med hästlängder, sa den älskvärde Erik Fritzon.

Han snubblade lite på meningsbyggnaden där men vi förstod vad han menade. Efteråt frågade jag några av guldhjältarna vad det är som gör Sävehof bäst.

– Man har hittat lite ”RIK”... lite maskin... stjärnorna försvinner men vips kommer det nya, sa Mikael Franzén.

– Vinnarskallarna – har du inte den så får du den när du kommer hit. Vi börjar prata redan på a-pojknivå om hur man ska bete sig, vilka regler som gäller när man bär detta klubbmärke, sa Fritzon.

– Klar och tydlig kravbild på spelarna, bra miljö, bra tränare, man får träna med bra spelare... och ingenting saknas. Jag har varit i proffsklubbar i Danmark där det var lite ”tomte” över det. Här sköts allting proffsigt, sa Thomas Forsberg, som än en gång var bäst när det gällde och galet påläst (nio matcher med Kristianstad hade han kollat).

Det är säkert inte hela bilden av Sävehofs överlägsenhet men svaren ger i varje fall några förklaringar. Och du kan föra över det mesta av det där på damerna.

Mikael Franzén får gå trots två SM-guld, två finalkrossar och en åttondelsfinal i Champions League. Och det är förstås inte riktigt klokt.

– Klart det här känns lite som revansch, ­säger Franzén.

Hur är din och sportchefen Peter Möllers ­relation?

– Vi grillar inte ihop, om man säger så...

Det snackas mycket om att det här bara var början på IFK Kristianstads stormaktstid.

Jag är inte lika övertygad. Visst har man fantastiska förutsättningar och tiden som jojo-lag är förstås över. Men:

Jesper Larssons ersättare är inte funnen än. Man måste värva en etablerad stjärna på högernio. Hykkerud ska ersättas med Koch och unge Lindskog. Kulturbärare som Möllerberg och Sandberg slutar. Man har haft maxutdelning i slutspelet. Ingen kommer underskatta laget längre. En ännu obekant assisterande tränare ska ansvara för försäsongen. Den omedelbara Ola Lindgren-boosten är nu över. Och det kommer en vardagslunk även för publiken i Kristianstad.

Sävehof favorit – redan nu

Jag dömer absolut inte ut Kristianstad – förstås. Men jag vill först se vilka som ersätter Larsson och Martinovic innan jag utser dem till favorit till en finalplats.

Det kan vi däremot utse Sävehof till redan nu, trots Baruds, Berggrens och Fritzons farväl.

Jag kan nog hålla med Pär Jilsén om att Odén blivit ett offer för debatten om Sävehofs dominans i landslaget. Odén borde fått chansen. Men i ett mästerskap platsar hon inte. Inte än.

Och tyvärr för hennes del så kommer den stora generationsväxlingen i landslaget på andra positioner än niometer.

Det var förstås varken någon stor tänkare eller Emil Berggren som sa det där. Utan det var en travesti på Gary Linekers bevingade ord om fotboll och tyskarna.