Wennman: Två världsstjärnor avklarade – nu kan han ta den störste av bara farten...
LONDON. Hur får man en höst i London lika underbar som en vår i Paris?
Svar:
Man tar stan med storm.
Upp med paraplyerna, upp med vindskydden, upp med kragarna – här kommer Soderling from Sweden.
Först två raka mot världstvåan Nadal (6–4, 6–4), sen första segern nånsin mot världstrean Djokovic (7–6, 6–1)...det som Robin Söderling uträttar i den mäktiga O2-arenan just nu kan vara det märkvärdigaste London sett av svensk tennis sen Borg och Edberg.
Man kan vara lite gnällig om man vill och påpeka att det här är en turnering som är som gjord för överraskningar, med en del utmattade stjärnor i säsongens tolfte timme, och att vi blir så glada över svenska tennissegrar numera att vi tappar koncepterna.
Men skit i det.
Robin Söderling kan ju inte göra mer än att spela drömtennis.
Han gör det som alla vill se, alltid, i alla sporter: kommer in som en underdog och slår de som är bättre på papperet.
Han är turneringens publikfavorit, engelsmännen gillar hans stil.
Och han är alltså i kanonform.
Jämförs med Danmark
Vem som helst kan räkna ut att Robin Söderling, som han spelar nu, kan vinna hela den här Mastersfinalen.
Fast man ska kanske undvika ord som ”räkna” i sammanhanget.
Det hade gått drygt en timme efter kanonmatchen mot Djokovic när Söderling kom till presskonferensen och sa:
– Jag vet inte, jag är tydligen klar för semifinal...det var nån som sa det i alla fall.
Intressant.
Till och med jag som är en halvidiot i matematik hade listat ut att han var klar för semi i samma sekund han slog in matchbollen mot Djokovic.
2–0 i set var det som behövdes. Det var bara att ta papper och penna och räkna ut värsta tänkbara scenario i de återstående gruppmatcherna – sen stod det klart att Robin var vidare. Det tog mig en minut.
Ändå var hela presscentret fullt av journalister som kliade sig i skallen en timme efter matchen och inte fattade läget. De må vara tennisexperter, men de är dåliga på matte.
Att Söderling inte hade koll är kanske mer begripligt. När idrottsstjärnor slentrianmässigt påstår att ”jag tar en match i taget” är det få som gör det lika trovärdigt som tennis-Robin.
Han gick in till mötet med Djokovic med 0–5 i den inbördes statistiken, han var inte favorit, men han var fullständigt fokuserad på uppgiften och tänkte inte ett smack på vad som kunde hända i ”tabellen”. Och det är kanske naturligt i en sport där man i normala fall åker ur direkt vid en förlust.
Jag tror inte heller att han har nån tanke på tjyv- och rackarspel i fredagens sista gruppmatch mot Nikolaj Davydenko. Söderling kan inte hålla igen. Hur skulle hans tennis se ut då? Han har bara ett läge: fullt ös.
Efter segern mot Nadal i måndags var det en italiensk journalist som frågade honom om han mindes Danmarks sensationella seger i fotbolls-EM i Sverige och Robin sa ”javisst, 1992”.
I går kom samma sak upp igen och Robin såg aningen förbryllad ut över detta tjat om Danmark och fotboll, men jag tycker nog inte att jämförelsen är så himla dum.
En chans man inte
Det handlar ju om att få en chans man inte trodde man skulle få. Om enkel psykologi. Danmark kom in som reserv för Jugoslavien och Robin fick hoppa in i stället för Andy Roddick. Allt att vinna. Ingen press.
Avslappnad attityd.
Robin håller inte med och menar att han i alla lägen sätter samma press på sig själv, oavsett vad omgivningen tycker. Men jag undrar det. Jag tror han trivs otroligt bra i den här situationen.
Kan han till och med slå Roger Federer, om de stöter på varann?
Ja, absolut. I den här turneringen.
Kan han bli världsetta så småningom?
Ja. När Federer lägger av.
Hur bra Robin Söderling än spelar just nu tror jag aldrig han kan nå upp till Federers högstanivå. Det saknas lite touch bland alla kanonservar och stenhårda grundslag precis innanför linjerna. Den sortens touch som är medfödd. I volleyspelet är Robin fortfarande mer Ove Bengtsson än Stefan Edberg, om ni förstår vad jag menar.
Men nu är det här och nu vi talar om. Robin Söderling har blåst två världsstjärnor av banan i London och får gärna ta Federer också, när han ändå håller på.