Fegt, Scolari
LONDON. Strax intill pressläktaren på Stamford Bridge reste sig en ilsken, äldre man och stirrade med vilda ögon mot Chelseas bänk.
Sen skrek han nåt obegripligt och satte ett pekfinger i pannan.
Till sist plockade han ut tandprotesen, hela övergommen, och viftade med den åt Luiz Felipe Scolari till.
Den var ny, får man säga.
Det är oklart vilket budskap den gamle ville framföra, men hans kroppsspråk var i alla fall intressant.
Han tyckte möjligen att Chelsea var för tandlöst, att ingen var på hugget, att det fanns hål som behövde lagas, att det inte var nåt bett i attackerna, att alla gaddat ihop sig, att laget behöver amalgam istället för en gammal gam som Scolari... jag vet inte. (Den där sista var så dålig att jag ber om ursäkt).
Som en rotfyllning
Men Craig Bellamy hade just skjutit 1–0 för West Ham i Gianfranco Zolas bejublade hemkomst till The Bridge, och det verkade som om många hemmafans tyckte det var nån slags bägare som rann över där.
Det måste ha känts som en rotfyllning. Skulle den irriterande, ständigt babblade, protesterande (men djävulskt duktige) Bellamy – med en uppsyn som endast en förstående mor kan älska – lyckas springa sönder Chelseas stjärnförsvar och sno hem tre derbypoäng till östra London?
Riktigt så blev det inte, Nicolas Anelka kvitterade till 1–1 med sitt 100:e ligamål
efter paus, men Chelsea var verkligen illa ute igen.
De blå hade chansen att gå upp i serieledning, men fick liksom Liverpool, Manchester United och Arsenal nöja sig med oavgjort i helgen.
Samma fråga som i går
Söndagskvällens fotbollsprogram i tv började alla med samma fråga som jag ställde i Sportbladet i går:
Vill ingen vinna det här?
Lika lite som jag fattar varför den envise, dumtjurige Rafael Benitez vägrade släppa in anfallaren Robbie Keane i Liverpools 2–2-möte med Hull, lika lite begriper jag idag varför Big Phil Scolari vägrar ändra system på hemmaplan.
Borta är Chelsea som en ostoppbar maskin, laget har gjort 26–1 (!) och taktiken med en ensam Anelka på topp fungerar suveränt när laget kan vända spelet snabbt och utnyttja större ytor.
Men på Stamford Bridge har Scolaris män nu tappat 14 poäng i höst, plus att de slagits ut av Burnley i Carling Cup. De har bara vunnit tre av nio hemmatcher. Det är obarmhärtigt avslöjande siffror för en klubb som gick obesegrad genom 86 raka hemma innan det började spöka.
Drogba borde starta
Scolari är under lupp nu. Han säger att han inte är pressad, eftersom han varit förbundskapten för Brasilien ”och där finns det 180 miljoner coacher”.
Men frågorna efter matcherna börjar bli allt mer besvärande. Det är inte samma muntra och charmiga Big Phil som för några veckor sen.
Folk – däribland jag – vill veta varför han inte spelar Didier Drogba från start i en sån här match. Varför han inte vågar använda både Anelka och Drogba från början. Varför han är så orubblig i sitt beslut att klumpa ihop alla sina berömda mittfältare på mitten och lämna över allt ytterspel till backarna Ashley Cole och Bosingwa (framför allt).
Det blir för rörigt. Deco verkar sakna klara direktiv, irrar bara omkring och trivs bättre på bortaplan. Joe Cole har en rätt fri offensiv roll, men fastnar i myrstacken i mitten. Michael Ballack är inte i form och orkar inte understöjda Anelka. Frank Lampard är en klippa, liksom mittlåset Jon Obi Mikel, men kontentan av allt är ändå att Chelsea skapar väldigt få målchanser och att Anelka mest springer offside.
”Det är svårt för mig”
Scolari säger att han spelar 4-3-3, men det blir ändå 4-5-1. Allt fler vill nu se honom spela 4-4-2 på hemmaplan, med Anelka och Drogba däruppe, i ett rakare, mindre komplicerat system.
– Det är ett problem, det är svårt för mig...det blir farligt åt båda håll då. Jag förlorar mitten, sa Scolari med en suck i går.
Det är en risk han måste våga ta i så fall. Fega managers vinner inga titlar.
Scolari har ett problem att sätta tänderna i.