Bara ett uselt alibi
’Julkalendrarna’ en lättspydd kompostjournalistik för att räkna in extra klick
December.
Julkalender.
Lucköppning.
Bottenslammet i svensk sportjournalistik.
– Vi tar en match i taget, säger en tränare efter en match i en serie i en idrott som vi tycker är intressant.
Tung suck.
Så tråkigt, klyschigt och kolossalt förutsägbart.
Men ändå ingenting jämfört med alla de här mer eller mindre meningslösa julkalendrarna.
Lucköppningarna som varenda redaktion ägnar sig åt vid den här tiden på året, år efter år efter år efter år efter år efter år.
Ni vet vilka jag menar.
Vissna saker som vi redan sett och läst presenteras på nytt – den här gången instoppade i en imaginär låda som kläs in i lite ris och röda julgranskulor.
Går inte ens att öppna...
Det är möjligt att jag trampar någon förträfflig kollega på tårna nu, till och med en god vän, en chef, min egen arbetsgivare, alla, men det är inte er jag är ute efter personligen.
Det är fenomenet.
Eller fenomen och fenomen.
Det är idéfattigdom, matthet, vit flagg utkodat i ett tv-klipp, tryckt i papper, publicerad i en nätpuff.
Luckjäveln går ju inte ens att öppna.
Jag har alldeles säkert knåpat ihop en egen kalender, eller åtminstone en lucka, i mina dar.
Det har väl alla som någon gång har jobbat på en redaktion under december månad.
Idiot.
Hur kunde jag.
Enligt Wikipedia har kalendern sitt ursprung i Tyskland och man kan spåra den tillbaka till 1800-talet.
Tanken var att den skulle göra väntan på jul och julafton mindre outhärdlig.
Men outhärdligt är precis vad det blir.
Inget roligt grepp längre
Det fanns säkert en tid då det här var ett kul grepp, en tokig idé, men den tiden är förbi för länge sedan.
Nu görs det mest slentrianmässigt för att fylla ut lite tid, en sida eller två.
Lättspydd kompostjournalistik.
”Julkalendrarna” är bara ett uselt alibi att reprisera gamla grejer som gått bra.
Ett bekvämt sätt att räkna in några extra klick.
En garant för att kunna flexa hem lite tidigare.
En vända till.
”In i en lucka bara, det tycker folk är roligt, det är ju ändå december”.
Borde prioriteras om
Det är synd att det är på det här viset, så lojt, för julkalender- tanken är inte så dum trots allt.
Tänk om en redaktion gav sig fan på att ge sina tittare eller läsare en ordentlig överraskning varje decemberdag fram till julafton.
Nyheter, nya uppgifter, intressanta detaljer, kartläggningar, intervjuer, reportage.
Något nytt och spännande.
Tänk om alla timmar som läggs på att paketera om gamla grejer i stället lades på förnuftiga saker.
Begära ut handlingar, ringa samtal, prata med människor, snoka runt, kanske till och med träffa någon.
Det hade blivit betydligt mer intressant, och relevant, än det här repriserandet av gammal skåpmat.
Det kommer väl ändå en årskrönika, så småningom?
Nästa gång jag hör någon säga ”dags att öppna nästa lucka”.
Ducka.