Perfektionen går på rutin
Madrid. Här har ni en öppning, där har ni en yta och skulle det krävas så har ni ett omställningsläge där borta på kanten.
Något annat ni behöver?
Nä, Real Madrid brukar vara rätt hyfsade på att göra mål utan överdriven motståndarhjälp också.
Galatasarays tränare Fatih Terim brukar svänga sig med ett sorts livsmotto som han tydligen lånat av Albert Einstein.
– Det finns två sätt att leva. Ett sätt är att tro att allt som händer är ett mirakel, och leva sitt liv efter det. Det andra är att inte tro att något är ett mirakel. Jag tillhör den gruppen.
Mindre än tio minuter in på matchen kom en sån där elektrifierande sekvens som förmodligen skiljer den ena sortens folk från den andra.
Mesut Özil dyrkade upp Galatasaray-försvaret med en geometriskt perfekt vinkelpassning. Cristiano Ronaldo gjorde en instinktiv gravitationskalkyl och avslutade anfallet med en nonchalant svävande lyftning.
Vidunderligt vacker fotboll dragen till den yttersta kvalitetskanten – men jag antar att det inte kan vara ha varit en fråga om några mirakel då just de här killarna upprepar den här typen av trollkonster mest hela tiden.
Özil saknar motstycke
Lägger man samman både klubb- och landslagsmatcher har Mesut Özil slagit 129 målgivande passningar de senaste fyra säsongerna, ett facit som så vitt jag vet nu saknar motstycke på den allra högsta nivån.
Under samma period har Cristiano Ronaldo gjort vanvettiga 206 mål, en helt halsbrytande siffra som enbart kan matchas av en liten argentinsk katalan med ömmande lår.
För dem går perfektionen på rutin. För dem är ett konstmål i en Champions League-kvart bara en vanlig onsdag på jobbet.
Och för Fatih Terim? Vad är en sådan här match på en sådan här arena för honom?
Ifall han nu inte är en människa som tror på mirakel så gjorde han sitt bästa för att dölja det med sin laguttagning och sin matchplan.
Visserligen gillar han sin image som ”Imparator” – som djärv och vildsint världserövrare – men vad trodde han egentligen skulle hända när han formerade sitt vidöppna lag?
Hålen runt den offensivt balanserade mittfältsdiamanten var enorma, den svajiga backlinjen lämnades helt oskyddad – och är det något detta Real Madrid är odiskutabelt världsbäst på så är det att skoningslöst hugga sig in i just den typen av blottor.
Det var som om bortatränaren lämnat över sin taktiktavla till José Mourinho och uppmanat honom att själv bestämma precis hur Galatasaray skulle spela för att maximera Real Madrids chanser.
Kanske kan Terim försöka försvara sig med att han fått en svårplacerad Wesley Sneijder nedsläppt i knät och mer eller mindre blivit beordrad att låta honom spela, men det räcker inte som ursäkt.
Kollektivt självmord
De fantastiska horderna av tillresta fans var verkligen värda bättre. De förtjänade inte att se hela dubbelmötet bli bortskänkt under en huvudlös förstahalvlek.
– Vår största styrka är att vi inte fruktar att förlora, sa Terim inför matchen.
Jodå. Det låter ju bra, och det är enkelt att bli förförd av den sortens retorik när den ekar mot minnet av det lyckade sluggerslagsmålet i Gelsenkirchen.
Men ett skadedrabbat Schalke 04 är inte detsamma som ett finalsvultet Real Madrid. Riskkalkylen måste verkligen se annorlunda ut beroende på om man har Teemo Pukki eller Cristiano Ronaldo emot sig.
Fatih Terim valde att strunta i alla såna försiktighetsinvändningar, Galatasaray fick betala priset. De har absolut rätt att hävda att de borde haft en straff, men det vore självbedrägeri att förvandla den domardiskussionen till en matchanalys.
De turkiska mästarna har fortfarande ett lag som är rikt både på skicklighet och karaktär, de kommer alltid ha sin häxkittel till hemmaarena och Fatih Terim har naturligtvis ett förtroendekapital som inte förverkas av en misslyckad kväll – men de har nu obönhörligen 3–0 i nackarna.
I kväll begick de kollektivt självmord, beordrade av sin ledare.
Du frågar mig kanske om dubbelmötet trots allt ändå lever. Jag frågar dig i så fall om du tillhör den där gruppen människor som tror på mirakel.