Niva: ”Abramovitj borde fundera på sin kravbild”
Di Matteo lyckades klamra sig fast – i 262 dagar
En arrogant portugis? En israelisk nätverkare? En brasiliansk mustaschtuffing? En holländsk
trivselgubbe? En italiensk elegant? En uppstudsig portugisuppföljare? Eller en schweizeritaliensk
grubblare?
Nähä. Inget var till belåtenhet.
Kanske borde nu den ryske miljardären fundera på sin kravbild.
Om ingen levande människa lyckas med ett uppdrag kan det faktiskt bero på att det är omöjligt.
Allianz Arena, maj 2012.
För första gången i klubbens historia var Chelsea europeiska mästare. Det champagnedränkta omklädningsrummet var ett enda lyckokaos, men när Roman Abramovitj
kom in samlade ändå spelargruppen ihop sig för ännu en kollektiv ansträngning.
– We want him to stay, we want him to stay! Robbie Di Matteo, we want him to stay!
När Abramovitj möttes av den spontana allsången log han sitt sedvanligt outgrundliga leende.
Ingen vet någonsin vad han egentligen tänker innerst inne, men inom Chelsea-hierarkin hade det ändå varit en uttalad sanning att Di Matteo endast sågs som en temporär korttidslösning.
Men nu sjöng hela Chelsea-truppen hans namn, nu hade han uträttat saker på tre månader som ingen före honom hade lyckats med på 107 år – och några dagar senare erbjöds Roberto Di Matteo ett tvåårskontrakt.
Roman Abramovitj hade tänkt om. Han gör ju det ibland.
Fick 262 dagar på jobbet
Ett halvår senare är nu Roberto Di Matteo sparkad, och ingen som följt Chelsea under oligarktiden klarar ens av att uppbåda någon förvåning.
Det är ju såhär det funkar i den här klubben under det här styret.
I själva verket kanske den stora överraskningen är att Di Matteo lyckades klamra sig fast i katapultstolen såpass länge.
Han fick ju trots allt 262 dagar på jobbet.
André Villas-Boas fick 256, Avram Grant 247 och världsmästartränaren Luiz Felipe Scolari fick nöja sig med 223.
Oändliga resurser för ibland med sig orimliga krav.
Kontinuitet – inget för Abramovitj
Under ett knappt årtionde har Roman Abramovitj pumpat in drygt tio miljarder ryska råvarukronor i Chelsea. I utbyte tycker han sig ha rätt att kräva både segrar, underhållning och popularitet.
När en sparkad Chelsea-tränare väl talar ut brukar han berätta ungefär samma historia om sina kontakter med ägaren. Han meddelar att han vill vinna, han betonar att han vill vinna vackert och sedan är det inte så värst mycket tydligare besked än så.
Och om en tränare inte klarar av att uppfylla de kraven, då är det oundvikligen honom det är fel på.
Det är lätt att peka på Roberto Di Matteos brister som manager – han är fortfarande inne i sin utbildningsperiod, och inte alls mogen för ett sånt här jobb – men det är betydligt viktigare att problematisera Roman Abramovitjs metodik som ägare.
Förmodligen tittar han på en klubb som FC Barcelona, och konstaterar att det minsann visst går att vinna med stil.
Varför skulle inte det gå att överföra till Chelsea?
Tja, en ganska uppenbar förklaring är att Barcelona jobbat enligt en och samma tydliga vision i snart 40 år, medan den genomsnittlige Chelsea-managern alltså får sisådär 260 dagar på sig.
Fotbollsframgång har inte förvandlats till en handelsvara bland andra riktigt ännu.
Vissa saker är faktiskt väldigt svåra att köpa för pengar, och pengar är tyvärr Roman Abramovitjs enda kvalitet som klubbägare.