Osannolik hjälte
Olic är en obekväm jäkel – nu utmanar han om MVP-titeln
LYON. Han kan inte dribbla, inte klacka, knappt ens skjuta.
Det spelar ingen roll.
Ivica Olic kan döda franska fotbollsdrömmar – och pressa sig in genom Champions League-dörrar som betydligt elegantare spelare aldrig klarar av att öppna.
Lyon har aldrig varit en fotbollsstad. I går var den redo att bli det.
Nere längs Rhône, runt renässanskvarteren, inne i de exklusiva butikerna... Överallt myllrade det av vit-blå-röda OL-färger där man en vanlig eftermiddag mest ser diskreta kritstreckskostymer.
Lyon var en fotbollsstad på väg att födas.
Prick två minuter hann sedan gå av matchen innan Lyon var ett fotbollslag en hårsmån ifrån att dö.
Ivica Olic grävde fram bollen, och mitt framför halvtomt mål borde Thomas Müller begravt matchen där och då.
Lyon fick spelledigt
Nu spelade det ingen större roll. Olic hade knappt ens börjat.
Respiratorn fick stå på i en knapp halvtimme, men under inget enda skede av den här matchen fanns det några tvivel om hur den skulle sluta.
Det var klasskillnad, kraftskillnad.
Inför den första matchen hade Lyon tvingats korsa den fransk-tyska gränsen med buss. Det hade tröttat ut dem, hette det.
Nu hade det franska förbundet givit dem helgen spelledig. Spelartruppen hade ägnat sig åt vila, återhämtning och fiske i floden Ain. Inte blev den piggare för det.
Från första minuten spelade Bayern München med högre tempo, större tyngd, överlägsen beslutsamhet.
Ett praktsvin och en grisbestigare
De hade ett försvar till hälften uppbyggt av vikarier, så de såg till att slippa oroa sig för den saken.
Under långa sjok av den första halvleken var inte bollen i närheten av den tyska backlinjen. Lyon kom knappt över mittlinjen.
Vare sig Cris eller Boumsong är ju kapabla att sköta några uppspel, i synnerhet inte när de har en bindgalen kroat i hälarna och igenmurade spelvägar framför sig.
Förtvivlat försökte de två Lyon-försvararna lämna över ansvaret på sina innermittfältare, utan att få så värst mycket hjälp.
Det var stängt.
Bayern München hade praktsvinet Mark van Bommel (54 landskamper för Holland) och grisbestigaren Bastian Schweinsteiger (73 landskamper för Tyskland) på sitt centrala mittfält. Lyon hade en säsongsfärsk 21-åring från juniorlaget och en kameruan som väger 69 kilo.
Kim Källström borde ha spelat.
Det skriver jag inte för att jag är svensk – eller för att det tagit Lyon hela vägen till Madrid – utan för att det visade sig vara ett så tydligt felbeslut av Claude Puel.
Källström hade dels kunnat spjärna emot fysiskt, dels hitta vägen över det överfulla mittfältet med sitt långa passningsspel.
Det hade jämnat ut matchen, även om det absolut inte hade vänt den.
FC Bayern var för skickligt, Ivica Olic för uppskruvad.
Utmanar om MVP-titeln
Den 30-årige kroaten är den här Champions League-säsongens särklassigt mest osannolika hjälte.
Att Leo Messi, Wayne Rooney, Wesley Sneijder och Arjen Robben har briljerat förvånar väl ingen människa – förutom Florentino Pérez – men att Ivica Olic faktiskt utmanar om MVP-titeln tar ett tag att förlika sig med.
Jag hade först svårt att begripa varför Bayern värvade honom över huvud taget.
På kort tid hade de redan investerat en knapp miljard kronor i etablerade forwardsalternativ. De borde inte ha behövt en kantig legoknekt med halvdant målsnitt.
I dag vet jag bättre. I dag har jag lärt mig att det knappt finns någon annan anfallare som är lika jobbig för en försvarare att möta.
Ivica Olic är ingen estetisk fotbollsspelare, men han är alldeles förbannat bra på att vara en obekväm jäkel som aldrig lämnar dig ifred.
Det går att beskriva honom som Zlatan Ibrahimovics raka motsats som forwardstyp. Det går även att konstatera att han är en center som fört sitt lag till Champions League-final.