Vinn våra hjärtan

Simon Bank

Bank: I Turin överraskade de oss – i Vancouver är vi med från start

VANCOUVER. Sverige älskar sina lagsporter. Sverige älskar sin hockey. Sverige älskar sina underhundar.

Så vad väntar ni på?

Ut och vinn hjärtan, damkronor.

Palasport Olimpico i Turin var kallt och lite ödsligt, jag hade egentligen ingen aning om vad jag gjorde där.

Jag skulle inte skriva hockey i OS, det visste jag. Och jag hade sett väldigt lite damhockey över huvud taget. Men Foppa skulle träna i hallen bredvid, alla andra drog dit – och eftersom Sverige spelade semifinal mot USA så skickades jag in i en kall hall för att räkna hur många mål damkronorna förlorade med.

De vann.

Idrottens hela logik kokade torrt i den där hallen, och inget annat spelade någon roll. Damhockeyns begränsade bredd var en ­detalj, skymd av ett lag som gjorde det de aldrig kunnat förut.

Efteråt sa Maria Rooth att hon hoppades att den där bragden skulle ”få små tjejer att satsa på hockey”.

Fyra år senare har hon tagit med dem hit.

I kväll börjar Sveriges OS med match mot Schweiz, och Sveriges trupp är uppspänd mellan evighetsmaskiner som Rooth, Erika Holst och Gunilla Andersson och en bataljon småtjejer som inte ens fyllt 20, som spelar sin hockey i en ny värld.

– När vi började spela var vi ensamma, de som kommer fram nu kan känna att damhockey betyder någonting, säger Maria Rooth.

Hur mycket de ska betyda den här gången bestämmer de själva.

Större än någonsin

Svensk damhockey är större än den någonsin varit. Unga tjejer spelar, man har startat en riksserie med målet att bygga världens bästa liga inom ett par år, och ett gäng spelare har följt efter Rooth och Holst till UMD:s talangfabrik i Minnesota. Den internationella konkurrensen är inte hård, men den är hårdare än förut, och Sverige behöver resurser för att kunna fortsätta hävda sig.

Resurser får man av resultat. Och resultat når man här, i OS.

Det fina med att vara i Kanada för att titta på är att man får tid på sig. Man kan driva runt, se sig om, hitta nya saker att tycka om.

Igår upptäckte jag propellerplanen som startar och landar under bergsröken nere på Burrard Inlet.

Damkronorna har inte lyxen att känna sig in. Ikväll möter de Schweiz, ett lag de inte har särskilt bra koll på, och om de förlorar är det färdigt. Om de vinner har de alla chanser i världen att bli Sveriges älsklingar en gång till.

Damhockeyvärlden är inte mycket större än att den skulle rymmas i en (europeisk) rink, men det finns ett uppdämt behov av ett damlag att förälska sig i. Det brukar ju bli så.

Handbollslandslaget vann ett par matcher i ett mästerskap, log under tiden, och blev sönderkramade. Fotbollslandslaget slog tv-rekord när de gick genom rutorna under USA-VM 2003.

Spelar för medaljer

Danmark och Norge har haft sina superlag i handbollen, men Sverige har inte fått några lag som hävdat sig över lång tid. När damkronorna tog silver i Turin var de det första svenska bollandslag som tagit en OS-medalj.

Nu har de chansen att ­göra om det, att synas igen och märkas igen och vinna medalj igen – det går inte att överskatta den betydelse det skulle ha för en sport som just börjat växa sig stor.

Tre Kronor kommer till Vancouver för att spela för medaljer, damkronorna kommer hit för att spela för sin sport.

I Turin gjorde de det med ett mirakel, det räckte en bit.

De laddade med pseudoamerikansk skämskudde-retorik och obehagliga Kay Pollak-referenser den gången. Det fungerade, så de har gjort om det. Häromdagen visade de en video med Peter Jöback-musik, Al Pacinos stridsrop i Any Given Sunday och träffande slagord som ”There is no I in TEAM!” eller ”Yes we can!”.

Patetiskt? Skojar ni.

Men om det fungerar så får de gärna fortsätta, om det ger nya mirakel får de gärna ladda upp med att stämsjunga We Shall Overcome och plöja Tre solar-boxen i omklädningsrummet.

För fyra år sen överraskade de oss.

I kväll sätter vi oss ner och tittar från början, uppmärksamt.