Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

Pang-pang, Pim-Pim för bra för att älskas?

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-02-23

Lasse Anrell: Här ser vi en man tennisvärlden kommer att hata om han blir för bra

Det var ju en ödets ironi att powerspelaren skulle avgöra med en makalöst teknisk och känslig stoppvolley som dog på andra sidan nät.

Pim-Pim Johansson vann sin första ATP-seger och en ny stor svensk tennisstjärna har fått sitt definitiva genombrott.

Södertälje regerar igen i världstennisen.

Pim-Pim är en av de märkligare tennisspelare jag sett.

Han liknar ingen annan. Möjligen liknar han lite Goran Ivanesevic men i så fall är det en Goran på speed. Pim-Pim servar bara förstaservar. Pang-Pang. Han litar i så hög grad på sina servar att han servar likadant i andraserven som i förstaserven. Det blir en del dubbelfel men inte anmärkningsvärt många. Han har snittat på 70 procent förstaservar som gått in hela turneringen. Det är bra för en spelare som aldrig spelar på säkerhet. Han har inte förlorat ett enda servgame i hela turneringen. I går mot Nicolas Kiefer var han illa ute en enda gång. Det var vid 5–4 i första setet när tysken hade en breakchans.

Räddad av esset

Ett serveess räddade svensken den gången. Självklart. 200 kilometer i timmen. Pang pang.

Pim-Pims spelstil är hans styrka men har säkert också varit hans problem. Han har inte haft tillräckligt självförtroende för att våga spela aggressiv och teknisk tennis mellan servarna. Hans backhand är ju rätt dålig och hans forhand har bara fungerat sporadiskt.

Men så kom den där Davis Cup-helgen i Australien. Plötsligt faller bitarna på plats. Nu vågar han returnera och så kom den där kvartsfinalen i San José och nu vann han alltså sin första ATP-seger i 690 000 dollarsturneringen i Memphis.

Han drev Kiefer till vansinne. Tysken försökte få Johansson ur balans genom att protestera och gnälla. Det var ju samtidigt en sorts frustration över att han inte orkade stå emot. När en servare som Södertäljes nya världsstjärna också slår klockrena slag från baslinjen så blir det ju en nästan omöjlig uppgift att vinna. Om motståndaren måste slå minst två dubbelfel för att du ska ha en chans till break så blir det en tuff psykologisk nöt att knäcka. Särskilt när 70 procent av förstaservarna går in och andraservarna är som förstaservar.

Memphis är ingen skitturnering även om namnen på vägen till finalen inte låter skräckinjagande; Blake, Malisse, Fish och en korean vars namn jag förträngt. Men i turneringens historiebok finns vinnare som Edberg och nu på senare år Chang, Sampras, Philippoussis och Martin.

Och så Pim-Pim, sonen av 1974 års Davis Cupspelare Leif Johansson som också han servade hårt. Mycket hårt. Men han slog till bollen på uppfart medan sonen har is i magen att vänta på nedfärden och ett hårdare tillslag.

Pim-Pim är 21 år och 198 centimeter lång. Han har en gänglig, lite spretig och senig kropp, ovanligt rörlig för att vara så lång. Den ser inte särskilt explosiv ut. Inte särskilt muskulös. Bortsett från längden är det lite svårt att förstå var den där enorma kraften kommer ifrån.

Ett tag satt jag och tänkte att här har vi en man som är lång och servar som en häst sparkar och som servar och servar och fullständigt negligerar att tennis är en teknisk och elegant sport. Och därmed har vi en man som tennisvärlden kommer att hata. En Goran på speed.

Jolly boring

En ännu effektivare Goran. Här ser vi en man som tennisvärlden kommer att hata om han blir för bra och matcherna blir en en enda lång dags färd mot tiebreak.

Jolly boring, som de sa i Wimbledon om Goran.

Men sen har man med blotta ögat kunnat se hur Pim-Pims spel förbättrats under turneringen. Han vågar slå forhandscross, han vågar slå passeringar. Ibland är det riktigt läckra bollar, fina dueller. Backhanden är fortfarande tunn men även från den sidan vann han faktiskt en del bollar i går.

Nicolas Kiefer gnällde sig igenom andra set. Han hade visserligen rätt samtliga gånger han var arg men det hjälpte ju inte honom. Pim Pim stod lugnt på baslinjen och tittade på när tysken skrek och gormade och till slut blev varnad.

Det var lite déjà vu. Lite som en annan lugn kille från Södertälje som lyckades reta gallfeber på en motståndare med hetsigt humör om ni minns...

Läs mer om Pim-Pim

Lasse Anrell

Följ ämnen i artikeln