”Badar i blod med bältet runt halsen”
Hyllad men häcklad domare – nu berättar han om dygnet som skakade fotbollen
Uppdaterad 2017-02-28 | Publicerad 2017-02-27
Tio timmar innan Babak Rafati skulle döma stormatchen i Bundesliga inför 50 000 åskådare försökte han strypa sig själv i ett badkar fullt av blod.
– Det värsta är att det var smärtsamt, men också tillfredställande. Jag är äntligen personen som agerar, kan till sist bestämma över mitt eget öde. Sedan får jag plötsligt en blackout och svimmar.
Fem år senare berättar 46-åringen för Blick om hur kritiken, hånen, prestigen och bråken höll på att driva honom i döden.
– Jag går till fönstret och tänker att jag kan hoppa. Det är fem våningar men jag inser att fönstret bara går att glänta på. Jag tänker att jag kan hoppa i floden i närheten av hotellet men det har redan hunnit bli ljust nu och jag kan bli räddad. Jag ser siluetten av en skyskrapa och funderar på att åka till apoteket, ta några tabletter och hoppa men jag är rädd för att bli igenkänd om jag åker in till stan.
”Stryper mig själv med bältet”
Det är morgonen den 19 november 2011 och välkände fotbollsdomaren Babak Rafati kämpar mot en ny ångestattack på lyxhotellet Wyatt i Köln. Klockan 15:30 ska han döma Bundesligamötet mellan FC Köln och Mainz men pressen har gjort att Rafati under natten varit och vänt på tågstationen i hopp om att kunna förmå sig själv att hoppa framför ett framrusande lokomotiv. Nu är han tillbaka på hotellet igen.
– Jag går till minibaren och ser 13–14 spritflaskor. Jag kan inte dricka allt men kastar med 100 Baldrian-tabletter (ett växtbaserat sömnmedel) jag hade köpt på stationen dagen innan för att lugna ner mig. Jag känner hur hjärtat rusar, hur pulsen stiger men det räcker inte. I badrummet står två gigantiska whisky-glas istället för tandborstglas, allt ska vara lite lyxigt på Hyatt. Jag krossar dem mot badrumskanten och lägger mig i karet.
Babak Rafati använder skärvorna för att snitta sina handleder.
– Det värker, bränner och blöder. Men det räcker fortfarande inte. Jag försöker dränka mig själv. Hålla huvudet under vattnet tills jag svimmar men jag lyckas inte. Då faller en badrock ner i vattnet och jag försöker strypa mig själv med bältet. Jag är galen, jag vill vinna kampen. Jag krossar en ölflaska i huvudet. Av någon anledning får jag syn på mig själv i spegeln bredvid badkaret. Det är en bild av mig själv jag aldrig vill se igen. En grimas, en ful kämpe. Det värsta av allt var att det var smärtsamt, men också tillfredställande. Jag är äntligen personen som agerar, kan till sist bestämma över mitt eget öde. Sedan får jag plötsligt en blackout och svimmar.
I gräl med förbundet
Det har nu gått drygt fem år sedan natten i Köln som skakade om tysk fotboll. En händelse som fick spelare, ledare, supportrar och media att diskutera hur domarna egentligen behandlas inom den professionella fotbollen.
Babak Rafati hade dömt 84 Bundesliga-matcher och två landskamper sedan debuten 2005 men var i Tyskland mest känd som ligans mest föraktade rättskipare. Tyska magasinet Kicker hade utsett honom till ligans sämste domare tre år i rad och de regelbundna okvädningsorden från läktarna under matcherna blandades inte sällan även med rent rasistiska påhopp mot Rafati.
Före den där natten i Köln hade Babak Rafati dessutom hamnat i gräl med det tyska fotbollsförbundet. Följden blev en maktkamp med ledningen där Rafati i september 2011 fråntogs sin status som Fifa-domare efter att förbundet officiellt talat om behovet av en generationsväxling.
Beslutet meddelades knappt 20 dagar innan Babak Rafati skulle döma FC Köln mot Mainz. Knappt 20 dagar innan hans assisterande domaren Holger Henschel, Patrick Ittrich och Frank Willenborg hittade honom badandes i blod på hotellrummet i Köln bara timmar innan Bundesliga-matchen skulle starta.
”Nästa gång ska jag lyckas”
Matchen mellan Köln och Mainz ställs in och när Babak Rafati till sist återfår medvetandet ligger han på sjukhus. Hans första tanke?
– Nästa gång ska jag planera det. Nästa gång ska jag lyckas.
Han ligger sedan och funderar på vad alla ska säga. Journalisterna som väntar utanför, chefen, grannen och bagaren? Han är säker på att hans fru kommer att lämna honom.
När hon kommer till sjukhuset kramas de länge. Rafati lyckas sedan övertyga läkaren om att han är frisk nog att åka hem men först måste de via polisstationen för att hämta upp hans ID-kort.
Rafatis fru kommer in i rummet tillsammans med tre polismän som ska skjutsa 41-åringen till stationen. En av dem tar ton: “Tvinga oss inte att vänta. Du har redan tvingat 50 000 att vänta på stadion i går”.
– Ingen frågar hur jag mår. Jag sitter där helt ensam, full av rädsla och skam efter självmordsförsöket. Jag vill ta mig liv så fort jag kommer ut från polisstationen.
Babak Rafati menar allvar.
– Min fru kör bilen från stationen och jag sitter i baksätet tillsammans med min svärmor. Vi kör i 70 eller 80 kilometer i timmen när jag försöker slita upp dörren och hoppa ut. Men min svärmor håller i mig samtidigt som min fru bromsar.
Efter att ha hämtat Rafatis väska på hotellet låser hans fru alla dörrar på bilen och kör raka vägen till en psykiatrisk klinik. Babak Rafati skriker som en rasande man i baksätet. När de kommer fram konstaterat läkarna att han är djupt deprimerad och skickar fotbollsdomaren till en klinik i Hannover. Den här gången körs 41-åringen med sjuktransport. Hans fru vågar inte längre skjutsa sin egen man.
”Var min andra lottovinst”
I dag är Babak Rafati en frisk man men det har varit en lång process på vägen dit. Massor av terapisejourer under ständig övervakning av frun som länge inte vågade släppa sin man ur syne för en enda sekund. Gick han på toaletten följde hon med.
När hon inte kunde var Rafati inlåst på kliniken. Hans rumspartner ansågs så självmordsbenägen att han var fastlåst med handklovar i sängen. Men efter ett första fruktlöst försök börjar terapin bita på Rafati.
– Det var min andra lottovinst. Den första var min fru.
I intervjun med Blick berättar Babak Rafati inte bara vad som hände den där natten i september utan också vad som drev honom dit.
Det har spekulerats i att det var fansens mobbning som tvingade honom ner i sjukdomen – att pressen från omgivningen blev för stor – men i dag 46-årige Rafati talar om något annat. Han pekar på hur hans egen oförmåga att ta kritik samt en svag självbild där han jämställde sig själv med sina prestationer på fotbollsplanen blandades med det öppna kriget med det tyska fotbollsförbundet till en potentiellt dödlig blandning.
– Jag gömde mig, isolerade mig och sov dåligt. Jag var hela tiden rädd för att göra ett misstag på planen. Mitt jobb definierade mig, om du inte lyckas är du inte värd någonting. Det gick så lång att jag kunde kollapsa i köket under kritiska samtal med min chef. Det tog så hårt på mig. Men när jag gick in i samma rum som min fru sen så log jag bara och gömde allt. Jag skådespelade.
– Jag har det fulla ansvaret för mitt självmordsförsök men det kom efter 18 månader av mobbning. De ville bli av med mig efter att jag sagt några obekväma sanningar. Det blev en maktkamp där alla ville visa sig starka och gå in i konfrontationer. Min vänner sa till mig att ”du kan klara det här” och det gav mig en kick men när jag ser tillbaka på det borde jag ha varit mer diplomatisk. Om jag tog ett felbeslut på planen då så tvingade de mig omedelbart att stå över ett antal veckor.
Lärt sig en viktig läxa
Babak Rafati har inte dömt en fotbollsmatch sedan självmordsförsöket den 19 november 2011. Han har inte heller hört ett ord från det tyska fotbollsförbundet. Däremot har samtliga Bundesliga-domare hört av sig till 46-åringen och Rafati hjälper nu tre av dem som mental rådgivare.
Ett av råden han kan ge handlar om den kanske viktigaste insikten han själv fått under processen. En läxa om att ta kritik.
– Jag är samma Babak men med en annan syn på livet. Ett litet exempel: Winston Churchill står i ett rum inför 1000 åskådare. En kvinna kommer in och skriker: “Om du var min man hade jag hällt gift i ditt kaffe”. Churchill, förmodligen pressad, svarar: “Om du var min fru hade jag med glädje druckit det kaffet”. Det är så jag tänker i dag.
En livsviktig läxa om självkritik för Babak Rafati. Frågan är vad fotbollen har tagit med sig för lärdomar?