”Det är inte så många som överlever”
Satsar på jämställdhet – Kausaite enda kvinnan: Det är tuffare för oss
Uppdaterad 2017-10-31 | Publicerad 2017-09-23
Elva män och en kvinna.
Trots att jämställdhet är en av Svenska Basketbollförbundet viktigaste frågor är Alviks Jurgita Kausaite ligans enda kvinnliga huvudtränare.
Sportbladet har pratat med flera kvinnliga coacher för att försöka ta reda på varför det ser ut som det gör.
Basketbollförbundet lägger lika mycket pengar på damlandslaget som herrlandslaget och satsar mycket på jämställdhet. Men på coachsidan är det allt annat än jämnt fördelat. Förra säsongen fanns tre kvinnliga huvudcoacher när säsongen drog igång.
Nu Alviks Jurgita Kausaite ensam kvar.
– Det är inte så många som överlever. Jag tror att det beror på många saker. Det finns ingen kultur och inga förebilder, det är problemet. Jag har inte haft någon i Sverige, jag tittar på Pia Sundhage och lär mig hur hon hanterar olika situationer, säger Kausaite och fortsätter:
– Sedan är kvinnor klokare, de tänker mycket på framtiden och de kanske vill bilda familj. Det är lite tuffare för kvinnor.
”Är helt omöjligt”
Jenny Håkansson coachade Uppsalas damer i flera säsonger, men är en av dem som nu lämnat elitverksamheten bakom sig för ett ”vanligt jobb”.
Hon nämner flera anledningar till att de kvinnliga tränarna är så få.
– Jag tycker verkligen att basketen är bra på att ge en chansen. Jag har verkligen fått den, men för mig handlade det om arbetssituationen och balansen mellan privatliv och basket. Det är ju helt omöjligt, säger hon och fortsätter:
– Jag tror att man måste skapa schysta möjligheter på elitnivå för att kvinnor ska välja att coacha. Schysta anställningsvillkor, så schysta som det går i alla fall, och schystare löner. Grunden i problemet är att det finns för få kvinnor att välja på när man kommer upp på liganivå, det riktiga problemet finns tidigare i trappan, och att det är för dåliga pengar.
Håkansson ser det som ett rejält underbetyg att ligan bara har en kvinnlig huvudtränare den här säsongen.
– Det är helt värdelöst och känns så okaraktäristiskt basketen. Det är ingen som vill det här. Man är så medveten om det här och jag är övertygad om att förbundet vill vara jämställt, därför är det också sämst att det ser ut så här. Det är verkligen ett misslyckande, men vems ansvar är det? Det ligger på alla. Men det är sorgligt.
”För få får chansen”
Johanna Ericson har gjort flera år i ligan och coachade EOS så sent som förra säsongen. Hon står nu utan uppdrag och håller inte med om att kvinnliga tränare lättare får chansen.
– Det känns som att för få får chansen på högre nivå och för att coacha som kvinna måste man bevisa sig så mycket mer än sina manliga kollegor. Kanske jobbar man inte med att faktiskt pusha lite extra för att spelare på tjejsidan ska finnas kvar i verksamheten när spelarkarriären är slut, säger hon och fortsätter:
– Jag tror också att vi blir utsatta för större granskning utifrån. Det kvinnliga ledarskapet behöver, och ser ju inte alltid ut, som det manliga, det vill säga det de flesta kvinnliga spelare är vana vid. Jag startade mina elitår som coach med stort självförtroende för att i slutet vara betydligt mer stukad.
Ericson upplever att manliga assisterande coacher tenderar att ta över från en kvinnlig huvudtränare och att det är svårt med balansen i coachkonstellationer.
Under sina år i ligan har hon också känt att hon som kvinna behandlats annorlunda.
– I flera matchsituationer upplever jag att man blivit behandlad olikt de manliga kollegorna. De har kunnat tjata och skrika till förbannelse och jag har inte kunnat öppna munnen för en dialog ens.
Kausaite delar den bilden.
– Det märkte jag när jag var coach i Solna Vikings. Domarna har mer tålamod med en manlig head coach. Det är min personliga åsikt. Jag har fått tekniskt direkt när jag öppnat munnen, men jag har lärt mig hantera det och jag har anpassat mig till det.
Trots utmaningarna ångrar Ericson inte sina år som tränare och hon hoppas snart vara tillbaka vid sidlinjen.
– Jag hoppas att alla unga tjejer som läser detta vågar testa att coacha för det ger så mycket. Det finns goda chanser att bli bra coacher, det gäller bara att stå upp för sig själv.
Basketbollförbundets general sekreterare Lena Wallin-Kantzy säger att frågan är en pågående diskussion hos förbundet.
– En av grunderna är att det inte är attraktivt. Det är en tuff arbetsplats och det finns inte många jobb. Och det finns ett glastak helt klart och strukturerna motverkar. Det finns ingen som säger att man inte vill ha en kvinnlig coach, men det handlar om att förändra synen på coachning och ledarskap.
”Känns jätteensamt”
Basketen är långt ifrån ensam om problemet, men i väntan på fler kvinnliga coacher i ligan får Kausaite bära fanan ensam.
– Det känns ibland som att jag är jätteensam. Det är enklare om man kan inspireras av varandra, säger hon och fortsätter:
– Min sambo brukar kalla mig kackerlackan, för att jag bara kör. Det är jättesynd att det ser ut som det gör, men kackerlackan kommer att finnas ett tag till.