Tillbaka in i elden

Dag 6: Dan Glimne redo för nästa omgång

LAS VEGAS

AB RAPPORT 06 WSOP 2006: 2 augusti, morgon

Dag 2B är här, och när dessa rader skrivs ska jag tillbaka in i elden om bara lite mer än två timmar. Jag har precis studerat startlistan som satts upp på väggen, 43 sidor upptejpade längs en av korridorväggarna: av totalt 1 695 överlevande från dag 1C och 1D ligger jag med mina 7 750 i marker långt ner, på 1 536:e plats. Med andra ord har ungefär 90% av de andra mer marker än vad jag har.

Chipleader är en Hung Tran med 177 475. Bästa ”svenska” namn hittar jag på 8:e plats, där en Jonathan Carlson – som förmodligen i verkligheten är amerikan – har 106 375. William Thorson ligger på 16:e med 96 225, strax före Mikael Thuritz, och på 25:e hittar jag Joseph Hachem med 86 950 (en korrigering mot igår, när jag fick uppgiften att han ”bara” hade 55 000). Daniel Negreanu ligger 29:a med 85 800. Inte långt efter ser jag Per Sjögren, producent för Pokermiljonen (och som står som ”Per Sojaren” i listan – ibland är det si och så med stavningarna). Sist av alla står en Charles Smith, med bara 1.200 i marker och, får man förmoda, ytterst små chanser att överleva dagen.

Och nu är siffrorna officiella; den uppgift jag fick av sekretariatet – eller snarare staben, med tanke på den gigantiska organisationen – är summa 8773 startande i årets VM, och förstapriset är höjt till 12 miljoner dollar. Hela 800 spelare eller så kommer att hamna in the money.

Ett badkar med pengar

Herredumilde vilket förstapris: motsvarande sanslösa cirka 85 000 000 kronor, vilket torde vara i klass med Rwandas nationalbudget. Vinner en svensk den traven med dollarsedlar räcker det inte ens med ett badkar som handbagage; och finansminister Pär Nuder kommer att möta upp på Arlanda för att personligen skaka hand och gratulera, samt lämna över en postgirotalong så att det står klart vart de 26 miljonerna i skatt ska gå...

Totalt överlevde 106 svenskar, av omkring 350 eller så, de första dagen.

Men igår spelades först av allt dag 2A, där de överlevande (1637 stycken) från dag 1A och 1B skulle göra upp och den tredjedel eller så som klarar ännu en dag och går vidare till dag 3, då även spelarna som klarar 2B tillkommer. Dag 3 kommer alltså för första gången alla de kvarvarande i WSOP:s huvudturnering detta år att rymmas i samma lokal.

Gårdagen tog jag det stillsamt: sov sent, åt en rejäl frukost, slappade vid poolen igen tillsammans med några andra svenska och norska spelare. Dagens T-tröjetext ser jag på en kvinna som går förbi: LAS VEGAS – A DRINKING CITY WITH A GAMBLING PROBLEM. Säga vad man vill, men denna stad har självironi.

Glädje och synd

Jag drar mig till minnes stadens mer eller mindre officiella slogan, ”What happens in Vegas, stays in Vegas.” Kanske den perfekta reklamen för den stad där alla mänsklighetens glädjeämnen och synder står till buds, om du har pengar. De två som kom på den 2003, Billy Vassiliadis och Rossi Ralenkotter, är bara att gratulera. Och när jag var här 2004 såg jag den i form av en magnifik TV-reklam: paret som kommer ut från ett av stadens många bröllopskapell... och kvinnan vänder sig om mot mannen, ler glatt, sliter av sig slöjan och ringen och slänger buketten på trottoaren, vinkar till sig en taxi och försvinner mot flygplatsen medan hon kastar en slängkyss ut genom sidorutan. Oh yeah. Och så texten som poppar upp över taxin som försvinner i fjärran: What happens in Vegas, stays in Vegas.

Strategiförberedelser

Sedan går jag upp till min svit för att fundera lite mer på min strategi inför morgondagen. Mycket kommer att hänga på vad för slags motspelare jag kommer att ha på bord 124, var de sitter i relation till mig, och hur stora markerstaplar de har. Jag har max en halvtimme på mig för att analysera allt detta, och för att – må pokergudarna vara mig nådiga – hitta någon form av starthand eller två som jag kan sopa hem potten med, och helst dubbla upp. Genomsnittsstapeln ligger på 28 eller 29 000; två uppdubblingar i rad och jag kommer att vara där. Kan jag klara det, kommer jag definitivt att vara med i matchen.

Klockan 20 träffas samma spelargäng som vid poolen i lobbyn på Rio för att åka till Stardust och äta middag på Tony Roma’s. Vi pratar med dörrvakterna och de fixar fram en rejäl limousin åt oss, med tonade rutor, luftkonditionering – förstås – bar längs hela styrbordssidan och små lysande stjärnor i taket. Highrollerkänslan därinne är ytterst behaglig. Fyra av oss är ”överlevare” och ska spela vidare dag 2B; vi småpratar taktik och spekulerar om våra chanser.

Limon tar bakvägen bort till Stardust, och kör delvis längs Frank Sinatra Drive. Cool, att få en gata uppkallad efter sig – men så tillhörde också den legendariske ledaren för ”The Rat Pack” de största stjärnor som någonsin uppträtt i Vegas. Sinatra var för övrigt också delägare i gamla kasinot The Sands, som numera är rivet och borta.

Släckt The Strip

Och fyra gånger i Las Vegas historia har man för att hedra en person släckt ned neonreklamen längs hela The Strip, under några minuter: första gången när president Kennedy mördades, och sedan när respektive Sammy Davis Jr, Frank Sinatra och Dean Martin dog.

Dean Martin hade, vilket kan vara kul att veta, sedan sin ungdom ett förflutet som dealer på några av de många illegala spelklubbarna i trakterna av Cleveland där han växte upp, och brukade långt senare på skämt hoppa in som blackjackdealer på The Sands eller gamla Stardust när han, Frank och Sammy uppträdde i Las Vegas: något som fick kvinnorna där att skrika i falsett och bokstavligen talat slåss om att få sitta vid bordet.

Medan vi väntar på vårt bord tar vi den drink jag själv förknippar med Las Vegas, frozen lime margarita. Vi smuttar och byter krigshistorier från den gröna filten. En av de andra erkänner hur trött han var i slutet av dag 1C: med 9-9 på handen, en höjning och syn från en annan kommer 9-3-3 på floppen; han checkar för att slowspela, den andre betar ut, och vår spelare synar snyggt och prydligt. Fjärde kortet är ännu en 3:a. Nu blir plötsligt vår spelare orolig för att den andre har ett överpar på handen – helt glömsk av att den andre i så fall kommer att ha en lägre kåk!! Check-bet-syn, samma sak efter det ofarliga femte kortet, och den andre visar upp K-K på handen. Vår spelare är på väg att slänga sina kort, när den andre plötsligt kräver att få se hans hand. Skamset visar han upp sin 9-9, och fattar först inte varför dealern skjuter över potten till honom.

Otoligt krävande

Läxa 1: Begär inte i onödan att få se den andres kort, om han ändå är på väg att lägga sig. Läxa 2: Att spela poker på toppnivå tolv timmar i rad är otroligt krävande, och den som gör färre misstag än de andra genom att behålla skärpan tvärsigenom kommer att vinna i längden.

Väggarna inne på Tony Roma’s är dekorerade med förstoringar av gamla foton från Las Vegas klassiska spelhallar på 1930-talet. Min favorit är bilden med fyra sjaviga typer som spelar poker på ett rangligt bord inne på saloonen med sitt sågspånsgolv, och med två åsnor (!) fastbundna vid bardisken alldeles intill. God, I love Las Vegas.

Medan vi väntar på våra New York Strip steaks och spare ribs försvinner en av de norska spelarna ut i kasinot, och är tillbaka fem minuter senare: han har vunnit över 200 dollar på en enarmad bandit. Så fungerar Las Vegas: money comes and goes.

Vi ringer till samme limousinförare som innan, och han hämtar oss utanför Stardust och kör oss tillbaka till Rio. Jag går raka vägen till konferenssalen för att se hur dag 2A framskrider: klockan är 23.05 och av dagens 1 637 startande återstår bara 596. Genomsnittstapeln ligger enligt plasmaskärmarna på väggarna på 73 600.

Jag går längs repen och får syn på svenske elitspelaren Anders Henriksson, vinnare av den andra säsongen av Pokermiljonen, på bord 148. Han ligger på ungefär genomsnittsstapeln, och mellan två givar önskar jag honom lycka till. Spelarna har fortfarande fyra stenhårda timmar framför sig, innan man kommer att avbryta spelet efter nivå 12 när mörkarna ligger på 800-1600 och anten på 200.

Överlevande svenskar

Och imorgon är det min tur. Into the fire again. Jag tar hissen upp, tittar på TV några minuter samtidigt som jag skickar några sms, och sedan är det dags att få lite sömn.

På morgonen får jag veta att något dussin svenska spelare överlevde dag 2A. Bäst bland dessa är Erik Friberg med 176 000, men även Greger Aktell, Michael Högbom och Bo ”Legato” Sehlstedt är med. Bland världsnamnen är Chris Ferguson, Annie Duke och Carlos Mortensen med; Phil Ivey är kvar, men illa ute.

Och dag 2B ska snart börja.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)