Femtiotusen glas champagne

Dan Glimne rapporterar direkt från poker-VM i Las Vegas

För första gången under detta långa poker-VM, med världsrekordsiffran nästan 9000 startande, kan man vid horisonten skönja slutet och det finalbord som väntar.

Igår, dag 5 i VM, klev de 135 kvarvarande spelarna in på arenan igen – och det kan vara på sin plats att göra en summering. ”Previously on WSOP,” alltså.

En av dem som inte överlevde dag 4 var dessvärre världsmästaren Joseph Hachem, och därmed får tronen anses vara vakant några dagar. Slutet för honom kom strax efter klockan 18.30 på lördagkvällen, när han bara hade 97.000 kvar i marker.

Spelaren som sitter under the gun går all-in med sina kvarvarande 67.000, Hachem tittar ned på A-A och ställer utan att tveka in hela rasket, och en spelare vid namn Schreibman och som sitter på en jättestapel synar bägge.

UTG visar upp A-Q, Hachem sina A-A, och Schreibman J-J. Floppen kommer J-x-x, och Hachem har dessvärre nått vägs ände.

WSOP:s PR-chef Nolan Dalla tar mikrofonen och säger i högtalarna: ”Ladies and gentlemen, titelförsvararen har precis slagits ut på 238:e plats. Var vänliga och ge honom den applåd han så väl förtjänar.”

Och förtjänat den rungande applåden har Joseph Hachem verkligen gjort. Här i detta WSOP har han i stentuff konkurrens cashat in i fyra av turneringarna, nått finalbordet i två av dem, och tagit en andraplats. Respekt, säger jag, och 42.882 dollar blev det i plånboken för Hachem.

Och med den handen i åtanke kunde jag inte motstå frestelsen att snabbt dikta ihop en annan limerick...

En pokermiljonfan från Viken

sa: ”Av Glimne jag lärt mig tekniken,

att med par i ess

krävs ingen finess;

då trycker jag in keramiken!”

Och ut med Negreanu

En annan världsstjärna som till slut fick bita i den gröna filten var ”Kid Poker”, Daniel Negreanu, efter att hans markerstapel både dag 3 och dag 4 åkt bergochdalbana.

Negreanu inledde dag 3 med 331.000 i marker, åkte ned till bara 20.000 under kvällen, men var uppe på 93.500 igen när man bröt.

Efter bara nittio minuter in på dag 4 var han uppe på 156.000, för att fyra timmar senare ha kanat ned till 20.000 igen. Den som till slut plockade ut Negreanu, strax före middagspausen, var David Woo – men ”Kid Poker” kunde för sina fyra dagars spel och sin 229:e plats kvittera ut samma summa som Hachem, 42.882 dollar.

Och bakom dessa pokerns megastjärnor placerade sig andra av varierande magnitud: ”Ms. Poker” – för övrigt exakt det som står på registreringsskylten på hennes bil – alltså veteranspelerskan Susie Isaacs, åkte ut på 424:e plats; Cyndy Violette på 400:e; förre världsmästaren Tom McEvoy på 371:a; och Kathy Liebert på 275:e.

På svensksidan stupade Bo ”Legato” Sehlstedt på 332:a plats, Gunnar Råbe på 287:e, Johan Wemmenhag på 282:a, Kilian Druml på 174:e och Michael Högbom på 163:e. Respekt, säger jag om igen, även för dessa goda representanter för svensk poker som kunnat casha in här i VM.

Miljongränsen

Den förste som nådde upp till en miljon i markerstapeln var Kyle Bowker, som gjorde det den fjärde dagen klockan 15.43 när han tog hem en jättepott och efter det hade 1.115.000 framför sig. Den som dock avslutade dag 4 överst på listan var Jamie Gold från Kalifornien, med 3.700.000.

Den som ville lämna WSOP-pokern dag 4 och göra något annat i Las Vegas, kunde med fördel ta sig till legendariska kasinot Caesars Palace: samma dag, den 5 augusti, firade man nämligen 40-årsjubileum där.

Det är få kasinon som så präglat imagen av Las Vegas, och har förekommit i så många filmer som utspelat sig i Las Vegas, som just Caesars Palace. Än idag är deras mest eftersökta svit den där Dustin Hoffmans och Tom Cruises rollfigurer bodde i filmen ”Rain Man”, med den häpnadsväckande panoramautsikten.

Gangstern Benjamin ”Bugsy” Siegel må ha varit den som kom på konceptet att kombinera gambling med lyxvistelse i form av golf, swimmingpool och shower, men den som lyfte det till dittills oanade höjder var entreprenören Jay Sarno.

Maffiapengar

Uppbackad av oerhörda 25 miljoner dollar i huvudsakligen maffiapengar, det mesta av dem inslussade via den ökända låne- och pensionsfonden inom fackföreningen Teamsters Union som då styrdes av Jimmy Hoffa, skapade han världens första ”temakasino”. (Det är inte att undra på att när en av USA:s mest berömda komiker under invigningskvällen den 5 augusti 1966 tillfrågades om vad han tyckte om arkitekturen, svarade han: ”Nja, kanske inte så mycket romersk i stilen – mera tidigt siciliansk.”)

Sarnos vision bröt ny mark, både mentalt och bokstavligen. Uppfarten var kantad av cypressträd som flugits in från Italien, fontänerna sprutade 1,4 miljoner liter vatten i minuten, och enbart marmorkopiorna av alla berömda antika statyer hade kostat en förmögenhet.

Det var Sarno som insisterade på att även hotellpersonalen skulle klä sig stilenligt: servitriserna gick i togor med ena axeln bar, och vakterna var iförda harnesk och svärd som romerska soldater. Enbart invigningskvällen, där det gick åt två ton filet mignon och över femtiotusen glas champagne, gick löst på en miljon dollar – i dåtidens penningvärde.

Nio kilo pengar

Men Sarno hade satsat rätt: inom en månad drog Caesars in så mycket pengar att man inte hann med att räkna sedlarna efter varje skift; istället tvingades man sortera upp sedlarna efter valörer och väga dem. (En miljon dollar i 100-dollarssedlar väger cirka 9 kilo, om du nu undrar.)

Caesars Palace banade alltså vägen för alla hårt tematiserade efterföljare med mer eller mindre outrerad arkitektur, som Bellagio, Luxor, The Mirage, MGM Grand, Wynn’s, New York New York och så vidare. Det är med dessa landmärken i tankarna som en av stadens andra stora entreprenörer, Steve Wynn, fällt en kommentar om Las Vegas som blivit en klassiker: ”Det här är vad Gud hade byggt, om Han hade haft tillräckligt med pengar.”

Sarno själv var känd som en av Las Vegas största highrollers, som gärna lirade golf med sidovad på 15.000 dollar hålet. Favoritspelet var dock craps, där han kunde satsa 10.000 dollar tärningskastet.

1969 sålde Sarno Caesars för 60 miljoner dollar, och började planera ett ännu större och ambitiösare hotellprojekt med arbetsnamnet Grandissimo. Finansieringen gick dock i stöpet, och Sarno själv avled några år senare i hjärtattack – uppe i sin favoritsvit på Caesars, bör tilläggas. Way to go, man.

Annie Duke utslagen

Vid 15.45-tiden är jag nere i konferenssalen igen. Mörkarna ligger på 8.000–16.000, med en ante på 2000. Det är 86 spelare kvar, och genomsnittsstapeln har precis gått upp över en miljon. Många spelare har betydligt mera framför sig.

För den som inte själv har sett det, är två eller tre miljoner i pokermarker i valörerna 1000, 5.000 och 25.000 svårt att föreställa sig. Det motsvarar, beroende på fördelningen mellan valörerna, 20–25 staplar som ledigt är två decimeter höga eller mer ändå.

Spelaren sitter med sina armar runt en sådan monsterhög; en del bygger upp markerna så att de kan vila hakan mot dem, om de vill.

En som precis har blivit utslagen är Annie Duke, 51.129 dollar rikare, som med en blandning av resignation och kvarvarande fighting spirit låter sig intervjuas av en av de många amerikanska TV-kanaler som är på plats. Därmed är det mycket få riktigt kända namn kvar i årets huvudturnering. Ett av undantagen är den mustaschprydde costaricanen Humberto Brenes, känd från flera finalbord i WPT, och som nu sitter uppe på turneringens ”feature table” bevakad av sex kameror och en publik på säkert 200 personer.

Fem svenskar kvar

Fem svenskar är kvar: Aki Ruuskanen, Stefan Mattsson, William Thorsson, Micke Thuritz och Erik Friberg. Bakom avspärrningarna bland fans och åskådare, men inom konversationshåll från Thuritz på bord 139, står Martin de Knijff. Jag tar mig bort och skakar hand. Thuritz har precis förlorat 200.000 i en pott när det kort som inte fick komma upp just kom upp, och Martin och Micke diskuterar hastigt fortsatt taktik.

”Solglajestatistiken” har gått upp: vid det här laget har säkert 6 av 10 spelare sådana på sig, inklusive alla de fyra svenskarna.

På bord 141, samma som Erik Friberg och Dmitri Nobles, sitter den enda kvarvarande kvinnan i detta års VM. Hon ser tyst och koncentrerad ut. Förra årets bästa kvinna, brittiskan Tiffany Williamson, hamnade på 15:e plats om jag inte minns fel; ska Shannon Westbrook gå längre?

På bord 153 går en spelare all-in, och en annan tar en lång, ångestfylld funderare på om han ska syna. En gråhårig man vid bordet muttrar otåligt: ”Gamble it up, guys!” i förhoppningen om att en av dem ska få lämna bordet. Till slut lägger sig den andre.

Genomtänkta beslut

Vid 16.30-draget är nivån över, och det blir en paus för spelarna. Jag genskjuter Erik Friberg som just nu har 2,1 miljoner i stapeln, gratulerar honom till framgången hittills, och frågar snabbt vilka faktorer han tillskriver den. Han gör vad skickliga pokerspelare alltid gör: tänker efter innan han öppnar munnen.

”Jag har fattat genomtänkta beslut,” säger Erik. ”Och så har jag fått rätt kort i rätt lägen. Och sluppit riktig otur,” tillägger han.

Hans chans att nå finalbordet?

Han tänker efter igen. ”En på fem.”

Jag frågar hur hans bord är; trots allt sitter ju Dmitri Nobles där. Erik småler.

”Det är OK,” säger han.

Jag önskar honom lycka till. Utanför konferenssalen, i en av de kvarvarande montrarna, rullar en reklamfilm. I den ser man bland annat Paris Hilton sitta och spela poker. Så stor har alltså pokern blivit, att mediakändisar ser det som ett kliv uppåt på karriärstegen att synas vid spelbordet.

”Ice Man” utslagen

Jag återvänder till min svit för att arbeta ett tag. Strax efter 22-tiden går jag tillbaka ned för att följa matchen. Det är just då 52 spelare kvar, och medelstapeln är runt 1,7 miljoner. Dessvärre får jag höra att både Aki Ruuskanen och Stefan Mattsson tvingats dra det kortaste strået i respektive all-inkonfrontationer, och slagits ut på 57:e respektive 58:e plats. De har dock cashat in 123.599 dollar var – två starka svenska insatser.

En annan som fått respass under tiden är Shannon Westbrook, på 60:e plats. Därmed är det enbart män som är kvar i detta VM i poker – beklagligtvis, får man säga.

Erik Friberg har flyttats upp till featurebordet, två platser till höger om Humberto Brenes.

Erik ser ut att trivas bakom sin enorma markerstapel: jag gör ett överslag och får den till över 5 miljoner! Humberto gör en uppvisning i showmanship nför TV-kamerorna, reser sig upp då och då, gestikulerar, gnuggar händerna, skämtar och pratar med de andra vid bordet. Jag är övertygad om att han vet vad han gör: det psykologiska manipulerandet vid de sex kvarvarande borden ska inte underskattas.

”We were eyeball to eyeball”

Anten är just nu 3.000, och mörkarna ligger på 10.000–20.000. Det ligger alltså i runda tal 50.000 i potten innan spelarna ens får titta på sina startkort. Trots detta handlar det för de flesta fortfarande om ”deep-stack poker”, där de tunga spelarna sitter på en markerstapel motsvarande hundra gånger stora mörken eller mer. Det ger stort utrymme för bluffar, spekulativa syner och kreativa manövrar där det gäller att se djupt ned i motståndarnas psyke, men också om att undvika att själv bli sedd. Förre världsmästaren Huck Seed har formulerat det kanske bättre än någon annan, när han sa: ”A good player is able to hide inside his mind.”

Eller kanske är det snarare som dåvarande amerikanske utrikesministern Dean Rusk sammanfattade utgången av Kubakrisen 1962, när världen stod på randen av ett kärnvapenkrig men Sovjetunionen till slut backade undan: ”We were eyeball to eyeball, but the other guy finally blinked.”

Det avgörande ögonblicket

Vid bord 139 där jag står kommer nästa konfrontation. En spelare har ställt all-in, och en annan valt att syna. Stapel efter stapel av marker skjuts fram och in i potten, som två militära frontlinjer som står mot varandra.

På nytt rusar TV-teamen och fotograferna fram till bordet för att bevaka dramat. De bägge spelarna ställer sig upp, skakar hand; this is it; det avgörande ögonblicket är här. Tävlingsledaren nickar åt dealern att nu kan hon lägga upp floppen; fansen och åskådarna vid ringside håller andan. När dammet har lagt sig är amerikanen Michael Bower ute som 51:a man i resultatlistan.

Vid 23-tiden är nivån slut, och nu ska mörkarna upp till 15.000–30.000 och anten till 5.000. Alla de gula tusingarna ska växlas ut under pausen, och William Thorsson vid bordet närmast mig fyller rack efter rack med sina gigantiska markerstaplar; totalt 840.000 enbart i den valören.

Jag passar på att intervjua honom, samma tre frågor som Erik Friberg fick.

Inga A-A på fyra dagar

”Jag har spelat bra,” säger William som förklaring på varför han tagit sig ända hit när tusentals har stupat längs vägen. ”Jag har inte behövt vara all-in en enda gång hittills i VM, utan har haft bra tajming och bluffat i rätt lägen.”

Och hans bord?

”Ganska bra bord,” säger William och ser nöjd ut.

Och hans chans att ta sig till finalbordet?

Han tänker efter. ”En på tre.”

Även Micke Thuritz kommer förbi och får samma frågor. Han har haft sämre tur med korten än Erik och William – till exempel A-A har Micke inte haft på handen en enda gång sedan den första dagen! Med tanke på det får betyget bli att han storspelat, för att shortstackad ändå ha tagit sig så här långt.

”Jag har inte haft supertur direkt,” erkänner han, ”men spelat bra. Och flera av de spelare jag tidigare varit uppe mot har varit dåliga, men nu har motståndet hårdnat.”

Bordet han sitter på är jobbigt, påstår Micke, men han känner sig ända säker i sin spelstil.

Och chansen att ta sig till finalbordet?

”En på fem, eller möjligen en på fyra.”

Strax är pausen slut och spelet drar igång igen. Det är 49 spelare kvar; när man kommit ned i 45 ska spelet avbrytas för kvällen.

En svensk världsmästare?

Jag pratar med Martin de Knijff, som efter sin WPT-finalseger alltjämt är superkändis här i poker-USA, och frågar vad en svensk världsmästare skulle göra för spelet därhemma. Han tänker efter en stund innan han svarar.

”Det skulle vara ett jättesteg mot en total legalisering av poker i Sverige,” säger han. ”Alla de tre svenskar som är kvar är intelligenta, och skulle vara goda talesmän för spelet.”

Martin fortsätter med att filosofera runt situationen.

”Vi skandinaver spelar mest av alla i världen, per capita. Och ett av skälen till att Sverige är en världsmakt i poker är att vi hjälper varandra att utvecklas; vi är självkritiska, och hela tiden öppna för andra synpunkter. I poker finns det kanske inga absoluta sanningar.”

Bara 26 minuter in på den nya nivån har ytterligare fyra spelare slagits ut, och spelet avbryts för natten. Klockan är 23.24, Las Vegas-tid. Plastpåsar hämtas fram, marker räknas och läggs i, namn skrivs på. Micke Thuritz har 1.500.000, ett bra resultat med tanke på vilken press han varit under hela dagen i avsaknad av kort. William Thorsson och Erik Friberg hade ledigt kunna fylla en ICA-kasse var: de har 3,5 respektive 5,9 miljoner var i marker! Därmed ligger de trea respektive tvåa just nu, efter chipleadern Jamie Gold som har otroliga 7.330.000.

Det svenska stålet

Den långa dag 5 här i VM har äntligen nått sitt slut. Det svenska stålet har bitit bra ifrån sig även idag, och jag är villig att sätta en slant på att vi har minst en av våra tre kvarvarande spelare vid finalbordet på torsdag kväll. Under inga omständigheter kommer någon av dem att casha ut mindre än motsvarande två miljoner svenska kronor.

Och kanske, kanske har vi en svensk världsmästare när det har spelats färdigt. Utsikterna till det känns bra, när jag vid midnatt tar mig upp till min svit för att summera dagen på min laptop och sedan gå till sängs.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)