Sådan mor - sådan dotter

34 år efter Ulrika Knapes OS-bragd i München - så blev hennes simhoppargener historiska igen

17 år gammal tog hon sats, studsade

och hoppade rakt in i den svenska folksjälen.

34 år senare gör hennes dotter samma sak.

Ulrika Knape Lindberg fortsätter att skriva historia och älskar varje sekund av det.

- Det här är fantastisk. Fantastiskt, fantastiskt, fantastiskt.

Nio år gammal syns Ulrika Knape för första gången på sportsidorna. Hon har precis vunnit ryggsimmet och fjärilssimmet på Sum-Sim i Gävle. Egentligen var hon för ung för att delta, men hon utklassade ändå motståndet. Två år senare har hon börjat intressera sig för simhopp och vinner sin första tävling. Kanske var det då hon bestämde sig för att bli bäst i världen.

När hon står högst upp på tiometerssvikten i OS 1972 vet hon vad som gäller inför sista hoppet.

Favoriten Milena Duchkova har hoppat bort sig, sätter Ulrika sitt tyska hopp med två och en halv volt i pik är saken klar.

- Om man kan tala om taktik i simhopp så gick min ut på att jag skulle satsa för fullt, sa hon till Aftonbladet efteråt.

Svenska folket höll andan när hon tog sats.

Några sekunder senare hördes ett väsande, knapp ens ett plask.

Hoppet var perfekt.

"Vilken prick" vrålade tv-kommentatorn Toivo Öhman. Sedan började han gråta.

- Annas guld var inte lika överväldigande för mig, men jag grät den här gången också. Hade jag varit kommentator hade jag sagt "där satt den", säger Öhman på plats i Budapest.

"Väldigt lika stil"

Toivo Öhman har följt både Ulrika Knape Lindberg, som hon numera heter, och Anna Lindberg sedan allt begav sig och han ser stora likheter mellan dem.

- De är väldigt lika tekniskt och båda har bra simhoppskropp. Dessutom har de samma psyke. Båda hatar att förlora, de är tävlingsmänniskor och perfektionister, säger han.

Skillnaden som inte går att bortse ifrån är naturligtvis simhoppets utveckling.

- Anna gör mycket svårare hopp än vad Ulrika någonsin gjorde. Men skulle de mötas i samma hopp, då vet jag faktiskt inte hur det skulle gå. De har väldigt lika stil.

Just likheterna mellan mor och dotter har alltid fascinerat media och publik, särskilt som mamma Ulrika hela tiden tränat Anna.

Men själva funderar de inte särskilt mycket på den saken.

- Jag vet pinsamt lite om mamma. Hur hon hoppade och hur bra hon var. Jag tror att det har varit mitt sätt att skapa mig en egen identitet, säger Anna Lindberg.

Och Ulrika håller med.

- Jag har aldrig jämfört Anna med mig själv. Aldrig teknik, aldrig resultat, ingenting.

Toivo Öhman däremot, ser deras gemensamma drag tydligt.

- Ulrika ville aldrig vara halvdan på något. Hon hade alltid väldigt bra betyg i skolan och när hon insåg att hon var tvungen att satsa stenhårt inför OS i Munchen hoppade hon helt enkelt av skolan. Hon fortsatte året efter, allt för att kunna få bra betyg. Anna är precis lika noggrann, säger han.

Ulrika avslutade sin karriär efter OS i Montreal 1976, men hon lämnade aldrig idrotten utan fortsatte omgående som tränare.

Anna började med simhopp som nioåring och sedan dess har mor och dotter följts åt.

- Mamma är jag alltid, oavsett i vilken situation jag är. Det är viktigt att finna balansen under träningen, att se sitt eget barn som vilket annat barn som helst som har ett intresse att utveckla. Under träning har vi förhållit oss som aktiv och tränare. Med åren har rollen som mamma avtagit, och balansen är lättare att hantera i dag än tidigare, skriver Ulrika på sin hemsida.

Vara tränare är värst

Men ingen balans i världen kunde stoppa glädjetårarna som kom direkt efter Annas vinst i går.

- Nej, det var en helt otrolig känsla. Jag visste innan att hon hade medaljchans, men helt ärligt trodde jag aldrig att det skulle gå så här bra.

Hur skiljer sig glädjen från när du själv vann?

- Det går inte att jämföra, det går bara inte. Det är två helt olika känslor. I mitt egna tävlande styrde jag över händelseförloppet, som tränare kan jag bara titta på.

Vilket är värst?

- Att vara tränare, helt klart.

Precis som mamma Ulrikas karriär var Annas till en början spikrak.

Men 2000 kom den ödesdigra cykelolyckan och den långa rehabiliteringen.

- Vi har slitit något oerhört, man blir väldigt kreativ när något sådant händer. Som tur är har vi haft mycket duktiga människor omkring oss som vi tagit hjälp av. Det har varit viktigt även för mig som tränare. När man är där nere i dalen, mitt i en svacka, är det viktigt att få stöd.

När klockan närmade sig ett på natten den andra september 1972 valde Ulrika Lindberg att inte gå på diskotek. Istället gick hon och lade sig för att "äntligen få tänka över mitt livs mest fantastiska dag".

Den femte augusti 2006 väljer Anna Lindberg party, fast övertygad att hon ändå inte kommer kunna ta till sig det som hänt förrän dagen därpå.

Alla dessa guld, alla dessa segrar. Ulrika och Anna lär fortsätta att skriva historia ett tag till.

AnnaMaria Jansson