Erik Niva: Olsson och Elm är raka motsatser och båda borde få plats
HELSINGFORS. Ett landslag, två 23-åringar – och frågan om hur allt ska passa ihop.
En diskussion för framtiden?
Tyvärr, framtiden hann ikapp oss lite tidigare än vi anat.
Den står i Helsingfors och ber om ett avgörande här och nu.
När genombrottet väl kom så gick det snabbt.
Ett haveri i Budapest – sedan var truppens två yngsta spelare inne i Erik Hamréns startelva mot San Marino.
Martin Olsson forsade fram längst vänsterkanten, Rasmus Elm dirigerade passningsspelet.
Nästan exakt lika gamla, totalt olika.
Jag kommer väl ihåg första gången jag kom i kontakt med dem.
Hösten 2007, drygt fyra år sedan.
Jag skrev ett reportage om det U21-landslag som höll på att ta form inför hemma-EM, följde med på en samling som innehöll en bortamatch i Lettland och en hemmalandskamp mot Tyskland.
Båda var då 19 år gamla.
Rasmus Elm hade gjort ett enda inhopp tidigare i U21-landslaget.
Martin Olsson var med på sin allra första samling.
Han gjorde omedelbart intryck på förbundskaptenen Jörgen Lennartsson, som pratade om ”Sveriges Ashley Cole” redan när vi kommit till incheckningskön på flygplatsen i Riga.
– De flesta andra i truppen är tysta, blyga. Men så fort Martin kom hit visade han att han ville ta plats, att han ville ta sig någonstans. Det märktes så tydligt att han formats i den där tuffare Premier League-miljön.
Under hela den här kvalresan har jag varit förvånad över att Martin Olsson inte varit förstavalet på vänsterbacken.
Han är egentligen den ultimate Erik Hamrén-spelaren.
Adrenalin och ambition
Ibland har han tryckt upp lagkamrater mot väggen då de hotat hans plats i laget, ibland har han slagit sönder ett omklädningsrum efter att ha blivit utvisad – men varje gång han blir uttagen i en startelva springer han ut på
planen fullprobbad av adrenalin och ambitioner.
Rasmus Elm har alltid varit en helt annan sorts fotbollsspelare, en helt annan person.
På den där U21-samlingen dröjde det flera dagar innan jag ens märkte att han blivit inkallad.
Sedan kom någon av de där svepande crosspassningarna som tvingade en att haja till och undra över om David Beckham plötsligt bytt utseende, personlighet och nationalitet.
Vid en närmare titt visade sig den här anspråkslöse mittfältaren rymma hela den omhuldade svenska folkhemsmodellen.
Här fanns den självuppoffrande laglojaliteten, den taktiskt förankrade spelförståelsen och den där tekniska funktionaliteten som dominerade dåtidens landslagsdiskussion.
Jo, det är rättvist att säga att Rasmus Elm redan var på god väg att bli den fulländade Lars Lagerbäck-spelaren.
Svensk fotboll tenderar ju att gå ganska snabbt från den ena pendelsvängningen till den andra, och efter alla år med träningsoveraller och taktikpärmar tycker jag ju att det blivit lite väl mycket kostymer och retorikkulisser så här långt in på den här EM-kval-resan.
På presskonferensen i går skruvade Erik Hamrén upp sitt attitydsreglage ytterligare ett hack, då han deklarerade att utstrålning var den allra viktigaste egenskapen för hans fotbollslag.
Fanns bara den så skulle teknik, taktik och allt det där andra följa efter.
Hamréns krav: Visa mer ”shining”
Just Rasmus Elm användes som exempel på en spelare som varit i behov av enskilda samtal, som fått höra att han behöver visa mer ”shining”, bevisa med sitt kroppsspråk att han minsann förtjänar den nya förbundskaptenens förtroende.
En annan intressant passage följde när Hamrén ombads förklara varför han brukade relatera fotbollsspelare till karaktärer i Nalle Puh.
Det visade sig att han föredrog Tiger – ”för attityden” – men att han gillade Ior, Nasse och Nalle Puh också.
– Man måste ha såna typer också i ett lag. Såna som kan se fram mot en viktig match och inte tänka på vad som hände om man misslyckas. ”Det finns säkert någon bra honung efter matchen ändå”.
Någonstans i det egendomliga svaret fanns det något jag gillade.
De gånger Erik Hamréns landslag har förlorat har det avslöjats som obalanserat, ett lag med mer yta än innehåll.
Gyllene medelvägar är visserligen inget man håller motivationsföreläsningar om, men jag är likafullt övertygad om att svensk fotbolls framtid finns i ett landslag med självklar plats för både Martin Olsson och Rasmus Elm.
Vi tog ett tveksamt steg in på den stigen mot San Marino. Jag hoppas att vi håller oss kvar på den i kväll.